22 år gammal lämnade Ingvar Öberg barndomshemmet för att plugga i Stockholm. Som pensionär bestämde han sig för att flytta tillbaka till Linköping - och hamnade genom en osannolik slump i samma lägenhet som han lämnat nästan 50 år tidigare!
Platsen för den här solskenshistorien är Hertig Karlsgatan 18, ett vackert gult stenhus från 1920-talet i ett idylliskt hörn av Vasastan. Här föddes Ingvar Öberg 1941 som ett av så småningom fem barn till Anna-Lisa och Helmer Öberg. Och här bor nu Ingvar igen, efter ett långt yrkesliv som tandläkare i Karlstad och Nyköping.
När det var dags att gå i pension ville Ingvar flytta tillbaka till Linköping och letade lägenhet. Då råkade hans syster prata med en kvinna som berättade att hennes grannar just köpt hus och skulle säga upp sin lägenhet - och det visade sig vara familjen Öbergs barndomslägenhet! Systern ringde Ingvar som ringde hyresvärden som gav klartecken. "En sådan story går det inte att säga nej till, klart du ska ha lägenheten", svarade hyresvärden.
När jag träffar Ingvar blir det ett samtal fullt av nostalgiska minnen. Mest förstås för att Ingvar upplevde hela sin barndom här, men också för att den där grannen som köpte hus och därmed lämnade lägenheten på Hertig Karlsgatan är jag själv. Här bodde jag i tolv år av mitt liv, åren då jag gifte mig och barnen föddes. Sandlådan i trädgården har jag själv snickrat och när jag går runt i lägenheten känns det som att vara hemma, trots att mycket har förändrats. Köket är nyrenoverat och toppenfint, tapeterna som vi satte upp (ganska fula, det medges) har blivit övertapetserade.
Många barn men aldrig trångt
- De gamla tapeterna var lite extrema, det gick inte att hänga tavlor på väggarna, säger Ingvar lite urskuldande.
Själva bestämde vi oss för att flytta när barn nummer två kom. Lägenheten är visserligen rätt stor, men har bara tre rum och det kändes lite opraktiskt för en familj på fyra personer. Så resonerade man inte på 1940-talet när Ingvar växte upp här.
- Vi var fem barn, och ett tag hade vi till och med en inneboende. Och jag kan inte minnas att det någonsin kändes trångt, säger Ingvar som nu förfogar över de 110 kvadratmetrarna alldeles själv.
Ingvar Öberg beskriver sin barndom som idyllisk. Det var kallt och dragigt på vintrarna och varmvatten fanns bara på lördagarna, men det fanns 16 barn i husets fem lägenher och det fanns alltid någon att leka med.
- Det var en väldigt tolerant stämning i huset. Jag spelade tennis mot ytterväggen och som jag minns det var det aldrig någon som blev arg när jag råkade panga en ruta. En gång sprang jag i flera dagar med vattenhinkar för att göra en skridskobana i trädgården; det skulle inte en hyresvärd tillåta i dag. Det var förresten Almeviks, bilfamiljen, som var hyresvärd och på den tiden renoverade de motorcyklar i trädgården. Du kan tro att det var spännande för en grabb.
Mer liv då
Vi tar en liten promenad utomhus och Ingvar konstaterar att det mesta är sig ganska likt - på ytan. Men när Ingvar var barn var det mer liv i kvarteren. Ingvars mamma Anna-Lisa var liksom de flesta andra mammor hemmafru och därmed befolkades husen även dagtid. I kvarteren intill fanns det skomakeri, speceriaffär, fiskaffär och två mjölkbutiker. Att gå till mjölkbutiken var ett populärt uppdrag för Ingvar och de andra barnen. Tre liter mjölk kostade 96 öre vilket innebar att det kunde bli fyra ettöreskolor i växel på enkronan.
Pappa tog inte köksingången
Ingvars pappa Helmer Öberg var rektor i skolan på andra sidan gatan - Vasaskolan, numera Berzeliusskolan. Han var hängiven sitt yrke och jobbade ofta helger och sena kvällar.
- Vi såg när han släckte lampan på sitt kontor vid halvtiotiden på kvällarna. Då gällde det att skynda sig i säng innan han kom hem, för så sent fick vi inte vara uppe och han kunde vara ganska sträng. Han var förresten den enda i familjen som använde lägenhetens huvuddörr, alla vi andra gick in genom köksingången, berättar Ingvar.
När barnen blev lite större började mamma Anna-Lisa jobba på "förlöset", dvs BB. Hon jobbade fyra nätter och var ledig två, ett tufft schema eftersom hon samtidigt fortsatte att sköta hemmet och laga mat till familjen två gånger om dagen.
- Det var ingen som tyckte att det var något konstigt på den tiden. Det är ju inte klokt egentligen.
Sagolik tur
Lägenheten är full av minnen från förr. Kökssoffan är tillbaka på sin gamla plats, läslampan likaså, den som Ingvars farfar tillverkade och som grannen på översta våningen, fru Danielsson, sydde skärmen till. 60-talsköket har rivits ut och ersatts med panelväggar och ett Ikeakök i allmogestil, allt för att efterlikna barndomens kök. Radiogrammofonen, där Ingvar stod som klistrad och hörde Snoddas sjunga "Flottarkärlek" för Lennart Hyland och hela svenska folket i januari 1952, står där den stod - om än ombyggd till barskåp.
- Min äldste son sade till mig när jag flyttade hit att "Du lever ju i en nostalgivärld, farsan". Och det gör jag kanske, men jag har ju bara bra minnen härifrån. Jag har haft en sådan sagolik tur som fick flytta tillbaka hit och och jag trivs så bra. Nu tänker jag bo kvar här så länge jag kan!