Våren 1973 var Lars och hans fru Birgitta på jakt efter ett nytt torp. De hade redan ett, i trakten av Fornåsa, men där saknade de närheten till en sjö och huset hade dessutom drabbats av hussvamp. Jakten förde dem till Sätrasjön och en röd, timrad gammal kåk med sjöutsikt. Men det var knappast kärlek vid första ögonkastet.
– Det var förfallet. Delar av golvet var bortruttnat, knutskallarna också. De gamla fönstren var ersatta av någon sorts moderna skyltfönster och murstocken i köket var målad med knallturkos lackfärg, berättar Lars.
Men så tittade Lars in genom fönstret till vardagsrummet och fick syn på den enorma öppna spisen. Den såg så hemtrevlig ut. Och så blev det köp trots allt.
– Och det har jag aldrig ångrat. Men mycket jobb blev det.
Lars Drougge har strävat efter att återställa huset till ursprungligt skick. Skyltfönstren ersattes av sju gamla spröjsade fönster från ett hus i Malmslätt. Det tvåkupiga teglet byttes mot enkupigt från ett rivningshus i Linköping.
– Inte för att det var något fel på det tvåkupiga egentligen, men det ska vara enkupigt på ett så gammalt hus.
Exakt hur gammalt huset är vet inte Lars, men förmodligen från 1700-talet och flyttat från Sätra by vid storskiftet. På den tiden var folk inte så långa, men det är Lars Drougge, 198 centimeter. Så takhöjden blev ett problem.
– Jag fick sänka golvet. Jag grävde ut ett tiotal kubikmeter jord och byggde ett nytt, isolerat golv med de gamla plankorna. På övervåningen plockade jag bort taket och lade det ovanpå bjälkarna i stället för under.
Lars Drougge har varit mån om detaljerna. Toalettdörren blev en minikopia av de gamla dörrarna, med speglar som han karvade ut med kniv. All målning har gjorts med oljefärg och limfärg som han har blandat själv. Ja, överhuvudtaget har han gjort allt själv, inte en hantverkare har varit här sedan huset köptes. Men när han skulle fixa en jordkällare under köket tog han hjälp av sin dåvarande granne – moderatpolitikern Sven Lindgren.
– Sven grävde mot att han fick vinterförvara sin potatis där sedan...
Det som var tänkt som fritidshus blev så småningom familjen Drougges hem. Numera är 10–12 av de 43 sommarstugorna i området permanentbostäder.
– Så nu hänger hotet över oss att vi måste dra in kommunalt vatten och avlopp. Det blir jättedyrt. Men med tanke på hur långsamt kommunens kvarnar mal kanske jag slipper det. Jag är ju ändå 79 år.
Vi slår oss ner i den vackra trädgården som är planerad för stora fester, med jacuzzi och ett 20-tal sittplatser. Lars konstaterar lite sorgset att de inte används så mycket längre sedan hans fru Birgitta insjuknade i Alzheimers och avled i höstas. Umgänget har krympt. Samtalet glider in på livets stora frågor, kärlek och sorg.
– Vi var gifta i 57 år. När hon dog var det ingen som ringde, vilket förvånade mig lite. Dock uppskattade jag att det kom några rara kort och bidragsbekräftelser med fina ord. Dem jag mötte pratade förstås med mig, sade att de beklagade sorgen. Det blir dessvärre bara tramsigt – när en människa plågats ihjäl av Alzheimers under många år är det ingen sorg när döden kommer, det är fest. Men så kan man inte säga utan att folk tycker att man är konstig.
Men ensam är inte Lars Drougge. Han skiner upp när han berättar om det förunderliga som hände den 3 mars 2009. Birgitta hade då flyttat in på ett demensboende. Den här dagen hade Lars tänkt bila ner till Kalmar för att rekognoscera inför den årliga resan i Saabs konstförening, där han var ordförande. Men det hade fallit massor av snö under natten och en bilresa genom Småland lockade inte. I stället fick Lars ett infall och följde med bussen till Birka för en tur på Östersjön. Där fick han ett nytt infall, just när han egentligen var på väg till hytten för att sova, och bjöd upp en dam till dans.
– Vi dansade och sedan dess har vi inte släppt varandra. Laila Lorichs heter hon, min käresta – jag säger inte särbo, för det ordet är så fult. Hon bor i Linköping men är härute varje vecka och vi har gjort resor tillsammans, bland annat till Vardö i Nordnorge där Laila kommer ifrån. Jag tror inte på ödet, men tänk så märkligt ändå. Hade det inte snöat den där dagen så hade vi aldrig träffats!