Husesyn hos Frälsis

Ingen tycker längre att huset bredvid Sankt Lars kyrka i Linköping, sticker ut. Men när Frälsningsarmén sökte bygglov för 90 år sedan blev det först nobben. Man ansåg inte att det platsade där med sina fem våningar. Det var i dåtidens stadsplanerares ögon ett höghus. 1924 kunde det till sist ändå invigas.

På gatuplanet har Frälsningsarmén allt sedan dess bedrivit sin verksamhet, utöver det finns hyreslägenheter i huset. Än i dag ägs det av Frälsningsarmén. För en vikande medlemskader är det fortfarande lite av ett andra hem och för ”grabbarna i parken” då och då en ersättning för ett hem.

Allt detta berättar Alejandro Gallardo. Han är församlingens nytillsatta ledare med uppdraget att blåsa liv i kåren och locka nya medlemmar. Om det inte lyckas, överlever Frälsningsarméns kår nummer 10 max 15 år till.

Nu öppnar vi den gröna dörren och går in. Vi möts redan i korridoren av doften av mat. Vi hör fniss och ett lågmält småprat.

Det är Greta Pettersson, Mary Johansson, Sonja Samuelsson, Tanja Lindeman och Jennie Gallardo som pausar vid dukat fikabord. Utan tvivel är det de tre första som för talan. Det gör de i kraft av livserfarenhet och det faktum att de basar över varje onsdags sopplunch. Tanja är frivilligarbetare och Jennie, Alejandros fru, löjtnant med ansvar för kårens sociala verksamhet. De lyssnar och skrattar.

Damerna har en humor som är svår att återge. Lite bitsk med en touch av ironi.

Soppa, tvål och frälsning, i den ordningen rangordande arméns grundare William Booth kårens kall. Det går inte att frälsa en människa som inte har de mest grundläggande behoven tillfredsställda, så menade han. Kanske är det detta som de tre slagkraftiga kvinnorna tagit fasta på. Varje vecka kokar de soppa till omkring 50 personer som kommer för att äta en billig eller i vissa fall gratis lunch.

Jag vet att det är ofint att fråga om en dams ålder, men jag gör det ändå. Ålder har i detta sammanhang betydelse. Frälsningsarmén tappar medlemmar och de som är kvar har en hög medelålder, mellan 75 och 80 år.

Greta, Mary och Sonja, tre av församlingens mest aktiva medlemmar är 85, 82 respektive 88 år gamla.

Mary startade sopplunchen i samband med att hon blev pensionär 1995.

– Jag gjorde det tillsammans med några som inte finns mer.

Mary blev frälsningssoldat 1973 och har därmed upplevt en betydligt ungdomligare kår än den som finns idag.

– Man känner sorg, vi vill ju att Frälsningsarmén ska finnas kvar när vi inte orkar mer, säger hon.

Greta förlorade sin mor i unga år och fick då ta hennes arbete på gården. Som tonåring skötte hon hushållet åt sex karlar, det var inte konstigt att ryggen gick sönder. Den stelopererades när hon var 25 och hon har haft ont av den sedan dess.

Varje onsdag tar hon likafullt färdtjänst till Frälsis för att jobba

– Jag går hit med sådan glädje, strålar hon. Det är fantastiskt att kroppen håller för så mycket som den gör.

Sonja jobbade, liksom Mary, som mattant (så kallar de det själva) fram till pensionen, sedan skaffade hon sig ett jobb på kafé. Sopptant på Frälsis har hon varit i elva år.

– Jag var änka och ville inte vara sysslolös efter pensionen, säger hon.

Sådana pensionärer som Greta , Mary och Sonja växer inte längre på träd, det är de tre ense om.

– De nya pensionärerna har inte tid. De går på kurser. Väver och knypplar, säger Sonja.

– Ja, PRO tar mycket folk, säger Mary.

– De är inte villiga att ge ett handtag för andra, fyller Greta på.

Som på en given signal reser sig alla från fikabordet för att lägga den sista handen vid förberedelserna. Sopporna, alltid två olika, i dag broccolisoppa och ärtsoppa, ställs ut på värmeplattorna. Bröd, finskuren paprika och smör ställs ut på serveringsbordet. Skylten som förkunnar att lunchen kostar 30 kronor, står redan där.

Många betalar, men varje vecka kommer också ”grabbarna från parken”. Så kallar sopplunchens värdinnor de män, oftast missbrukande, som inte har något eget hem att luncha i. De är stamgäster här.