Flytta ut boendet i naturen

Det händer något med Pia Carlsson när hon breder ut kartan över bordet för att peka ut vandringsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Som om axlarna sjunker och hon börjar prata lugnare. Det smittar. I naturen finns ingen anledning att stressa, det känns.

Till vardags är Pia verksamhetschef på Campushallen i Linköping och har många järn i elden. Vi har hittat ett klockslag en torsdagsförmiddag att ses en stund, inklämt mellan möten och måsten. En vanlig vardag med andra ord.

Det finns anledning att bryta mönstret ibland och det är vad vi pratar om, där vid bordet över kartan.

Att flytta livet och boendet utomhus en period, helt enkelt.

Pia är van vandrare och i somras tog hon och hennes pappa Nils-Erik – minst lika van vandrare – nattåget till lappländska fjällvärlden. Packningen var minimerad, allt som ska med ska bäras och då tillåter man sig inte gärna någon större extravagans.

– 12–13 kilo i ryggsäcken är lagom, kanske något mer för en vältränad man, säger Pia.

Vandringen skulle gå längs en del av Kungsleden, från Kvikkjokk till Saltoluokta i dagsetapper över en till två mil.

Maten bestod av frystorkade måltider som blandas med kokande vatten direkt i påsen och med fördel slevas in med ett verktyg som funkar som både sked, kniv och gaffel.

Primitivt och härligt.

– Det är befriande att det tar en stund att laga mat på fjället, säger Pia. Det handlar om att hitta en fjällbäck, få igång stormköket i lugn och ro och låta det ta den tid det tar för vattnet att koka upp.

Inga snabba induktionshällar här inte.

Inga vattenkranar att skruva på för att fylla kastrullen.

Inget kylskåp att hämta färska råvaror ur.

Istället består lyxen av att spara lite vatten från middagen, blanda i pulverkaffe i kåsan och skeda ner en nypa torrmjölk till en kaffe latte.

Boendet då? Ja, det går naturligtvis fint att slå upp ett tält på fjället. Men det finns också mysiga fjällstugor längs leden för den som trots allt vill ha tak över huvudet. Där finns varken el eller vatten, men det fina är att hämta in ved, tända i kaminen och torka svettiga eller regnvåta vandringskläder till nästa morgon.

– Man hyr sig helt enkelt en säng i stugan och breder ut sin sovsäck eller lättviktslakan, säger Pia. Ofta är det mellan sex och tio bäddar i varje rum och mellan tio och femtio bäddar i varje stuga. Skulle det vara fullt bereder man plats på något sätt, fjällmänniskor är ofta trevliga och brukar visa hänsyn.

Här finns inga tider att passa. Den som är hungrig lagar sig lite mat, och ljuset bestämmer när man går och lägger sig.

– Även om det är midnattssol så blir det mörkt inomhus, säger Pia.

Nästa morgon drar man på sina kläder igen, snörar kängorna, knyter till ryggsäcken och hivar upp den på ryggen.

Den som vill göra morgontoalett är hänvisad till närmsta bäck.

– Vi kan kalla det kallbad, säger Pia och skrattar.

Argumenten är många, menar Pia.

– Det är mönsterbrytande mot den vanliga jobbstressen. Jag rekommenderar alla att prova. Men visst ska man tänka på att Lapplandsfjällen är strapatsrik, det är kanske inte så dumt att ta sig an Östgötaleden först. Börjar det regna eller åska på fjället är man ganska utsatt, men det är å andra sidan en del av tjusningen.

– Men framför allt är det avkopplande, fortsätter hon. Man går ner i varv. Och maten smakar så fantastiskt gott när man lagar den själv utomhus. Vi träffade en lappkvinna vid en sjö vid ett tillfälle och köpte en nyrökt röding av henne. Den var riktigt, riktigt god!

Vi drömmer oss bort en stund till och följer dagsetapperna och antalet höjdmeter på kartan. Pia visar bilder i telefonen.

– Tänk er att ta av ryggsäcken, sjunka ner på en sten, knyta upp kängorna en stund och bara ta in all den oslagbart vackra naturen runt omkring. Det är livskvalitet.

God energi att lagra när jobbet kallar med tider att passa till höger och vänster.

Pia viker ihop kartan och vi varvar upp för att ge oss in i vardagsstressen igen – men känslan är som sagt kvar. Lugnet – det naturliga – finns för alla att ta för sig av. I stunden, och i minnet.