Det är perfekt snöröjt på den smala vägen och vi tar oss enkelt fram till det lilla huset som ligger en aning ensamt på östgötaslätten utanför Östra Tollstad.
En smal strimma rök letar sig upp bakom den vissna syrenbersån. Josephine vinkar in oss på tomten och fram till en liten eldstad som glöder på en muurikka.
– Jag är mycket utomhus och då är det så skönt att kunna gå hit och värma sig med jämna mellanrum, säger hon och blåser liv i ett nytt vedträ.
Tystnaden ligger över Braxstad berså, som Josephine har döpt sin lilla gård till. Det är sen eftermiddag och skymningen smyger sig sakta på. Temperaturen är på väg ner mot minus tio grader och vidderna omkring huset är oändligt vackra i det allt svagare ljuset.
– Det första jag gjorde när jag kom hit var att placera en soffa framför syrenerna, mitt i solnedgången. Där sitter jag ofta.
Ändå har Josephine alltså inte upplevt någon vår och sommar i sitt paradis ännu. Det var i höstas som hon fick hon syn på en annons på nätet om det lilla röda huset med vita knutar, som från början är en gammal rättarebostad.
– När jag kom hit kände jag direkt att ”det här är jag”. Det är så fint.
Katten Texas far ut som ett streck när vi öppnar ytterdörren och kliver in i hallen. Värmen från den sprakande kaminen i vardagsrummet välkomnar. I hallen möter ett gäng fåglar på en gammal klassisk affisch och därtill några kloka ord av Dalai Lama på en tavla.
Lugnet utanför följer med in i stugan. Här åker axlarna ner på ett skönt sätt.
Vi börjar i köket.
Det är litet men Josephine utnyttjar varje centimeter väl. På bara ett par kvadratmeter finns gott om förvaring och gott om plats för matlagning – en av favoritsysselsättningarna.
Till vardags arbetar Josephine i skolan med barn med särskilda behov och håller därtill föreläsningar i lösningsfokuserad konflikthantering. Ett intressant men tufft jobb förstås som då och då kräver ett andningshål. Det hittar Josephine i sitt skapande. Hjärtat klappar hårt för gamla ting och återbruket hejdas bara av fantasin. Det syns i hela huset.
– Det här är ju som ett showroom, säger hon och slår ut med armarna.
Intill spisen står en ljusstake, gjord av ett gammalt trästycke som användes i samband med mangling förr i tiden.
– Det är inte ett klappträ, jag vet inte riktigt vad det heter, säger Josephine.
Det är inte så noga, det viktiga är att det i dag tjänstgör som ljusstake i kombination med fyra kopparrör.
Intill ett gammalt skafferi sitter en nål från en spinnrock skruvad i fodret. Den tjänar numera som hållare till en pappersrulle. På väggen vid fönstret reflekterar en gammal brödform skenet från ett tänt ljus som klämts fast med en hållare till ett gammeldags julgransljus.
– En kopp te och kex med blodapelsinmarmelad? fråga Josephine och dukar fram. Jag har gjort marmeladen själv.
Hon bär in brickan i själva matsalen och dukar upp på bordet som är en gigantisk kabeltrumma.
– Man bör inte sitta här med finaste sidenblusen, men för övrigt funkar det hur bra som helst, säger hon.
Själva trumman kommer från kompisar i Järstad. Den var rutten i botten, men Josephine sågade sönder och plockade ihop den igen och efter lite ompyssling håller den fint.
Josephine börjar tända ljus. Det tar en stund, kan man säga. Det brinner i rör och formar på väggarna, i en stor gammal stallykta och i mängder av ljusstakar på bordet. Bland annat är varje skruvhål i kabeltrumman numera ljushållare. Finurligt!
Allt ackompanjeras av en industriventil över bordet som Josephine byggt om till lampa. Den har ett nät i ovankant som skapar ett coolt mönster i taket.
Varifrån kommer alla idéer, det måste man bara fråga?– I min släkt finns många kreativa själar så den ådran har jag nog ärvt. Jag har blick för vad saker kan användas till. Jag vet aldrig vad jag vill ha eller vad det ska bli, det ser jag först när jag hittar något föremål någonstans. Det går inte att planera.
Vi fortsätter upptäcktsfärden genom huset. I vardagsrummet är bordet en jättegammal kista och lampan ovanför en rostig tratt. Ovanför fönstren hänger slitna åror som Josephine räddade ur en stor rishög på en badplats för ett par år sedan.
– Jag fick syn på dem bland kvistar och bråte, drog fram dem och tänkte - ah, gardinstänger!
En trappa upp har Josephine sitt urmysiga sov-kryp in och därtill ett kontor för skapande med två stora skrivbord. Skivorna? Ja, de utgörs av gamla dörrar som Josephine har hittat någonstans.
Är det inte svårt att skiljas från sakerna du gör?– Jo, de är mina bebisar så det gäller att köparen adopterar dem väl.
Vi går ut igen för att kika på skaparverkstaden som ligger i ett uthus. Det knakar under fötterna och gnistrar i snön.
– Tänk er när det är fullmåne här och dimman sveper in över fälten, säger Josephine. Det är en magisk känsla som inte ens går att fånga på bild. Det är bara för hjärnkontoret och själen. För mig är det här stället mer än mindfulness, det är soulfulness.