Det duggar när vi kliver ur bilen vid vandrarhemmet i Borghamn. Få människor syns till, men maskiner från närliggande företag bryter tystnaden i det idylliska landskapet. Orten med den lilla gästhamnen har inte alltid varit en lika lugn plats som den är idag. Under 1800-talet var hamnområdet en fångvårdsanstalt. Det vita huset som idag är klubbstuga för båtägare, var en gång i tiden en arrest med tre celler. Här fanns även sjukhus och likbod. Idag fungerar de byggnaderna som vandrarhem. Och några 100 meter från gästhamnen ligger den så kallade Bockakyrkogården.
Under 1800-talet påbörjas bygget med Karlsborgs fästning. I samband med det görs hamnen i Borghamn om till en fångvårdsanstalt. Här bryter man kalksten som sedan används till fästningen.
– Hit skickades många som brutit mot militära regler, men även en del mördare och andra brottslingar, säger Borghamnsbon Göte Lundin, som under många år läst om bygdens historia.
Lik över sjön
Stenbrytning är ett farligt jobb och några skyddskläder likt dagens används inte. Flera av fångarna skadas, andra avlider av sina skador.
Till en början begravs de avlidna på Rogslösa kyrkogård. Men det blir slutligen för dyrt anser pastoratet, som vid en bystämma beslutar att Kronoarbetskåren själva får ta hand om de avlidna. Under en kort period transporteras liken över sjön tillbaka till Karlsborg, men snart bestämmer sig kåren för att anlägga en kyrkogård på anstalten. Ingenjörskompaniet, som hade befälet på anstalten, kallades i folkmun för 'bockar', därav begravningsplatsens namn.
– Vi i Borghamn har länge trott att det var fångarna som kallades för bockar, men det stämmer inte, säger Göte medan vi går upp för en stig som leder oss fram till kyrkogården.
Platsen ligger mitt ute på en betesäng med stora ekar. Gräset är klippt, så det är lätt att ta sig fram. Marken ägs idag av Sveaskog, men det är Karlsborgs regemente som sköter om kyrkogården.
Inhängnat av en stenmur och en grind i trä, vilar här 80 fångar. Inne på begravningsplatsen finns ett kors uppsatt med texten: "Här begravdes åren 1860-1894 omkring 80 man ur Kronoarbetskåren. De bröto stenen till Karlsborgs fästning".
– Det ligger även två till fyra barn begravda här. Det föddes troligtvis en del oäktingar, säger Göte.
Reser sig ur gravarna
Men kyrkogården glömdes snart bort. Växtligheten från ängen tog över och viloplatsen blev svår att urskilja.
Men på 1940-talet fick dåvarande kyrkoherden, Fritz Gerefält, nys om den gamla begravningsplatsen och beslutade att göra i ordning den igen. Det var först då som muren och grinden tillkom. Man lät också platsen invigas på nytt.
– Då var det en general här och höll tal. Han sa nåt i form med: 'På yttersta dagen när fångarna reser sig ur sina gravar ska de se sitt älskade Karlsborg', och vände sig om mot Vättern. Men det säger sig ju självt att ingen av fångarna ville tillbaka till Karlsborg – det var ju där man hade bestämt att skicka dem till anstalten, säger Göte.
Vi lämnar kyrkogården, passerar hamnområdet och fortsätter förbi vandrarhemmet. Strax utanför den gamla muren, som en gång i tiden avskärmade anstalten mot övriga världen, finns den så kallade Odens grav. Placerad på en kulle och gömd av sly ligger här en av fångarnas hund. Oden dog 1888, går det att utläsa på stenen. Intill den finns ytterligare en hundgrav, men den vet man inte så mycket om, enligt Göte Lundin.
På Odens gravstenen står det på vers skrivet:
"En skälm jag håller honom för, som denna minnesvård förstör, den nu är rest på Odens graf, utaf en gammal Borghamnsslaf".