– Här har ett vargpar gått senaste dygnet. Jag var här igår och då fanns det inga spår, säger viltspåraren Tommy Eriksson och pekar ut tydliga tassavtryck.
Vi står på en skogsväg någon mil nordost om Borensberg. Härifrån är det cirka fem kilometer till gränsen för det vargrevir – kallat Långbogen – som Länsstyrelsen markerat ut på sin karta och som hyser ett vargpar, en hane och en tik. Och möjligtvis även ett par årsgamla valpar, mer om det längre fram i texten.
– Kartan är felaktig. Reviret är mycket större, säger Tommy som menar att boende, djurägare och jägare i området måste få rätt information.
Tommys åsikt styrks av några jägare som vi träffar på. De berättar att de sett vargspår ännu längre från kartans revirgräns.
Inte långt från vårt första spårfynd visar Tommy hur spåren går ihop på en upphöjning bredvid vägen.
– Här har de revirmarkerat. Du ser spår efter urin och löpblod från tiken, ett tecken på att hon är redo att para sig.
Vargarna parar sig under andra halvan av februari. Dräktighetstiden varar 60 till 65 dagar och valparna föds alltså i slutet av april eller början av maj
Från platsen där vargparet revirmarkerat försvinner spåren ut på en åker.
– Det finns en vägbom där framme. Sådana är vargar rädda för, lite konstigt för ett djur som kan fälla stora älgar. De rundar bommen och går sedan ut på vägen igen.
För tvärtom mot vad en ovetande reporter tror så rör sig vargarna helst på vägar eller sjöisar, när sådana finns.
– De går helst där det är platt och lättgånget. Men de jagar inne i skogen.
Långbogen är ett förhållandevis litet vargrevir.
– I Värmland kan ett revir vara nio kvadratmil. Långbogen är ungefär en och en halv till två kvadratmil. Men det räcker eftersom området är så viltrikt. Det finns gott om älg, hjort och rådjur här.
Vi fortsätter sakta skogsvägen västerut med bil. Att köra så här och försöka upptäcka spår från bilen kallas att "snoka".
Det dröjer bara någon minut tills Tommy ser en ny revirmarkering, och precis intill två platser där vargarna legat och vilat.
– Förmodligen över natten, eller några timmar i varje fall. Här ser jag löpblod, så det är tiken som legat här, säger Tommy vid den ena legan.
Att vi hittar så mycket den här dagen är tack vare nysnön.
– Men det går att spåra på barmark också. Då får man leta efter spillning, tassavtryck i lera och där vargen har krafsat, säger Tommy som numera har viltspårning som hobby. Tidigare var han anlitad av Länsstyrelsen i Stockholm för att spåra vilt, framför allt varg. Detta vid sidan av sitt ordinarie arbete som IT-konsult med egen firma.
För några år sedan flyttade han och hustrun till Motala för att komma närmare deras dotter med familj. På köpet fick han nya naturområden att undersöka.
– Jag är ute minst 300 dagar om året och spårar vilt eller skådar fåglar.
Egentligen tycker Tommy att det är roligare att spåra lo än varg.
– Lodjur går mer i kringelikrokar. Men visst är vargar spännande. De är otroligt fascinerande djur med sin sociala gemenskap.
Det han är mest nyfiken på nu är om det finns fler vargar i Långbogen.
– Det finns indikationer på det. Men i så fall inte andra vuxna djur, utan valpar som föddes förra året. Vargar är väldigt revirhävdande och jagar bort andra vuxna vargar som inkräktar på deras revir.
Men vi vet inte säkert om det finns fjolårsvalpar förrän vi ser tydliga tecken, som tre eller flera vargspår bredvid varandra.
anders.rorby@ostmedia.se