-- Det är en så kallad grupp ett-färd. Alltså en extremt lång färd. Isen ligger på kanalen i stort sett hela vägen.
- Det är sju år sedan senast jag kunde göra något sådant här senast.
Det säger långfärdsskrinnaren Åke Öberg som leder gruppen. Corren träffar gänget från Linköpings långfärdsskridskoklubb vid en paus i Borensberg.
-- För att vi ska hinna under dagen tar vi bara korta pauser säger han.
Sålunda signalerar han också att det snart är dags att fortsätta. Den timslånga färden på Boren ligger färskt i minnet. Den pratar de gärna om.
-- Jag har aldrig upplevt en soluppgång på det sättet. Det var fantastiskt vackert. Att man gör det här är ju mycket för naturupplevelsen, säger Petra Larsson.
-- Tänk vilken känsla, att ha hela Boren för sig själv, fyller Sven-Erik Cedergren i.
Han beskriver en annan mäktig sinnesstämning. När han väl har kommit ut på isen och fått fart på skridskorna infinner sig ett heligt lugn.
-- Det kan vara lite tungt i början. Men efter ett tag kommer man in i en rytm där man bara tar skär efter skär och man fattar inte att man åker. Det tänker man inte på. Man tänker förresten inte på någonting, säger Sven-Erik Cedergren.
Naturligtvis är det en sanning med modifikation, eftersom skrinnaren måste vara väl medveten om själva underlaget. Därför gäller det att ligga några meter framför.
-- Utanför Birgittas udde, där Motala ström är stark i sjön, märkte vi att isen var tunnare. En van skrinnare kan höra hur tjock isen är på klangen från skridskoskären, säger Åke Öberg.
Säkerhet är naturligtvis viktigt. En klok skrinnare fäster alltid en rem som går från ryggsäckens baksida, mellan benen och tillbaka till ryggsäcken.
Med extrakläder inpackade i vattentäta påsar bygger man på så vis en flytväst.
Isdubbar, livlina och ispik är obligatoriskt.
Sven-Erik Cedergren har aldrig själv gått genom isen, eller "plurrat" som han kallar det. Men han var har varit med om att en färdledare gjort det.
-- Det går rätt långsamt. Han sjönk sakta genom isen, och den gången var det egentligen ingen fara. Omkring sig hade han många vänner som kunde kasta ut linor till honom, säger Sven-Erik Cedergren.
De flesta väljer att ha två ispikar och använder dem på samma sätt som skidstavar.
-- Det är bra om man blir trött eller om man har motvind. Då kan man staka sig fram en stund i stället.
Att skrinna har blivit ett populärt vinternöje. Linköpings långfärdsskridskoklubb har omkring 1 500 medlemmar.
De östgötska vattendragen bjuder ofta på bra isar eftersom det blir kallt, men inte så mycket snö.
Årets premiärtur tog Åke Öberg så tidigt som den 8 november.
-- Det var på Fyrsjön, norr om Ljungsbro. Den fryser nog först i länet, säger han.
Sedan har han hållit upp länge nog. Det är dags att dra vidare. Åtskilliga mil återstår.