Det var i torsdags i förra veckan som Elin blev uppringd och fick beskedet att hon får årets kulturstipendium, och därmed får 25 000 kronor.
– Det känns ärofyllt, jag är ödmjuk och tacksam, säger Elin som jobbar som lärare på Hällaskolan på halvtid, och läser till specialpedagog på halvtid.
Hon har skrivit två ungdomsböcker, den första kom ut i april 2020, den andra i december. Båda har fått mycket fina omdömen. Under det kommande året kommer en barnbok ut riktad till mindre barn.
I motiveringen står det att Elin: "har ett språk som rinner fram och berättelser som är uppslukande, enligt kritiker".
– Jag har fortfarande känslan, med böckerna och med priset, att nämen ska lilla jag? – det känns som att jag lurat alla. Jag är ju egentligen inte författare, fast jag kanske är det.
”Som du fattas mig” och ”Skön är hamnen” har blivit kallade böcker för youtube-generationen.
– Min tanke var att jag ville skriva en bok som var lättläst och spännande utan att bli barnslig. Det känns otroligt roligt att jag verkar ha lyckats med det.
Att Elin skulle skriva och publicera två böcker var ingen självklarhet, utan snarare resultatet av en läkeprocess. Innan hon började skriva var hon stressad och fick mycket huvudvärk – något hon aldrig haft innan.
– Man springer lite fort och man jobbar lite mycket. Jag blev jättehjärntrött. Utan att gå in i väggen som tur var, men jag mådde dåligt.
Efter ett läkarbesök fick Elin rådet att försöka skala bort så många intryck som möjligt.
– Jag jobbade, men när jag kom hem orkade jag inte ha några intryck. Jag kunde inte titta på tv, inte lyssna på radio, ingen telefon, ingenting.
Men, efter ett par veckor blev det lite för tråkigt att göra absolut ingenting. Elin berättar att det föddes en kreativiteten som hon inte haft på många år.
– Jag skrev massor som barn. Första boken tog två veckor att skriva – jag skrev och skrev. Det var det enda jag orkade att göra.
Efter några månader mådde Elin som väl var bättre igen.
– Om någon hade sagt till mig: ”nu ska du skriva en bok” så hade jag aldrig gjort det. Första boken vara bara terapi. Det var den mest lugna aktivitet som jag kunde komma på. Det är mer rofyllt att skriva själv, än att läsa.
Flera barn och föräldrar har kontaktat Elin, och berättat att de, eller deras barn, uppskattar böckerna.
– Har jag fått en enda unge att läsa en bok, som de inte skulle gjort annas, då har jag vunnit.