Ellen har länge velat bli lågstadielärare och är inne på sitt andra år på universitet.
– Det som lockar allra mest med läraryrket är att få vara med i en klass och påverka barnens lärande, men även se till att alla får en trygg skolgång. Att de i alla fall får en vuxen i sin närhet som genuint bryr sig om dem, säger Ellen Andersson.
Borensbergstjejen går nu andra året på Linköpings universitet där hon läser till lågstadielärare. För Ellen är det ett av två drömyrken.
– Det var lärare och socionom jag valde mellan. Jag vill hjälpa andra och se till att framförallt barn får en så bra tillvaro som möjligt. Det ligger mig extra varmt om hjärtat.
Är det någon speciell händelse som fått dig att känna extra för det?
– Nu när jag har blivit äldre inser jag vilken underbar uppväxt jag har haft. Som ung reflekterade jag inte över det utan trodde mer att alla barn hade det lika bra som jag.
Efter studenten på Folkungaskolan i Linköping sökte hon ett jobb som lärarassistent på Tjällmo skola.
– Så fort jag kom dit kände jag att det här vill jag göra. När läraren sen blev sjukskriven ett halvår fick jag tillfälligt ta över klassen och det var så roligt och givande att det fick mig att söka in till universitetet.
Ellen Andersson är 23 år och spelar både fotboll och innebandy i Borensberg.
Hur upplever du studentlivet?
– Jag gillar att ha många bollar i luften och kan till och med tycka att vi har för lite att göra ibland. Det passar mig mer att arbeta än studera, jag gillar struktur och fasta scheman. Sen är det klart att det här livet har sin charm med. Jag fyller ut det med att arbeta extra som servitris på Läkarsällskapets festvåning och så utövar jag en massa sporter, säger Ellen.
Hon spelar innebandy i Borensberg på vintern och är lagkapten för Borensbergs IF:s fotbollslag som spelar i division fyra.
– Jag började spela fotboll som femåring och jag kommer att spela tills kroppen säger ifrån. Vi har en otroligt skön stämning i laget och en ledning som uppskattar att ha ett damlag.
Har det inte alltid varit så?
– De har alltid brytt sig men på senare tid har det blivit mer jämställt.
Varför tror du det har varit så?
– Lägre värderat kanske, sen tror jag att damlag generellt kan vara sämre på att komma med förfrågningar och krav. En ledning måste ju få veta vad laget tycker och behöver för att kunna ta beslut.
Har du varit med om någon sån händelse?
– Ja, ett tag var vi missnöjda med att behöva byta om i herrarnas omklädningsrum, där de hade sin utrustning med kläder, lådor och dylikt. När vi sen tog upp det med ledningen fick vi ganska snabbt ett eget omklädningsrum där vi kunde förvara alla våra saker. Så problemet vi såg då var egentligen inte ett problem, bara brist på kommunikation.
Även om Ellen i framtiden vill flytta tillbaka till Borensbergs så trivs hon bra i Linköping också.
På frågan vad hon alltid har med sig blir svaret snabbt: "Ett par hörlurar". Hon gillar att kunna stänga ute andra ljud och lyssna på det hon själv vill.
Nu bor Ellen i Linköping för att ha nära till universitet, men hon har hållit fast vid sporten i Borensberg och gillar att åka till sina föräldrar som bor nära vattnet strax utanför byn.
– Att ha växt upp i Borensberg har varit underbart. Och när jag har jobbat på skolor i både större städer och på landsbygden har jag noterat att man på landsbygden tillåts vara barn längre på något sätt.
Hur menar du då?
– Generellt är det ett annat tempo i storstäder, större klasser och skolor, vilket kanske inte skapar samma gemenskap. Jag upplevde det som en rätt stor kontrast och kommer troligtvis flytta tillbaka till Borensberg när det är dags för att bilda familj i framtiden. Det är en underbar plats att vara barn på.