"När vårdcentralens kurator insinuerade att det var min barnlöshet som låg bakom mitt dåliga mående kände jag mig både påhoppad och smått idiotförklarad."
Hon bor i ett rött litet hus nära 34:an med sina katter Flisan och Missan.
Januarisolen står lågt och i trädgården väntar växthus och pallkragar på årets odlingssäsong.
Hon ber om ursäkt för de kalla golven när hon sätter på kaffe i det mysiga, gammaldags köket.
Maria Lock Sandberg älskar sitt lilla hus. Hon har bott här i tio år och vill gärna fortsätta hyra det. Nu bor hon själv, men hon har två långa samboförhållanden bakom sig.
Någon längtan efter barn har aldrig infunnit sig.
– När jag var 14–15 minns jag att min mormor sa att det skulle bli så roligt att se oss växa upp och få egna barn. Redan då kände jag att nej, jag vill nog inte ha några barn. Det fanns ingen specifik anledning, jag har bara fortsatt att känna så, utan att det varit någon stor grej för mig.
Maria har inte känt det som något dramatisk ställningstagande, även om omgivningen har ställt sina frågor. Särskilt under åren mellan 30 och 40 kunde hon ofta få höra: "Och när ska ni ha små kottar då?"
– Jag duckade för frågan genom att skratta lite och säga ”det vet man aldrig” eller "det får vi väl se". Jag hade ingen lust att försätta mig i en försvarsställning och behöva argumentera för min ståndpunkt.
Marias liv har dock inte varit barnfritt. Hennes tvillingsyster i Linköping har två barn som Maria månat om och har mycket kontakt med. Idag är de 19 och 25 år.
– 19-åringen och jag har nästan daglig kontakt. På det sättet kan man säga att jag har haft samma barnrelation som många pensionärer beskriver att de har med sina barnbarn. Man har fått russinen ur kakan, men sluppit totalansvar.
"Jag har tät kontakt med min tvillingsysters två barn, så jag har ändå haft barn nära, om än inte egna."
Hon har fått en del småtykna kommentarer under årens lopp. Som "Ja, du som inte har barn har ju all tid i världen". Eller att bekanta skönmålar sina barn på ett sätt som ska göra henne avundsjuk. Poängtera vad hon missat.
Men värst var den kurator på en vårdcentral som i samband med att Maria blev utmattad 2006 med anklagande röst sa "Va, hur kan du ha valt bort barn!?"
– Jag kände mig påhoppad och smått idiotförklarad. Som att barnlösheten skulle vara en bidragande orsak till mitt dåliga mående när det i själva verket inte hade ett dugg med saken att göra.
Har man katt känner man sig aldrig ensam. Flisan och Mimmi delar hus med Maria Lock Sandberg.
Hon har aldrig ångrat sitt val. Är tillfreds med sitt liv med katterna, trädgårdsodlingarna och promenaderna i skogen.
Kanske kommer hon att fortsätta bo själv, kanske inte. Det får tiden utvisa.