Bengt Andersson har varit idrottslärare i över 40 år i Borensberg och har undervisat cirka 4500 elever.
– När man tänker tillbaka så gick min första skolklass ut 1968 från Hällaskolan och under åren sen dess har jag haft cirka 4500 elever. Det blir hiskeligt många att komma ihåg namnen på, säger Bengt och ler.
Idrottslärarlegendaren Bengt Andersson, eller Bengan som han fortfarande kallas av gamla skolelever, bor sen 52 år tillbaka kvar i det gula enplanshuset med källare på Gråhallavägen.
Bengt började arbeta som idrottslärare på Hällaskolan 1966. Där var han kvar till pensionen 2007 och undervisade även sista åren i tyska.
– Jag är inte så mycket för förändring, om man trivs med något ser jag ingen anledning till att ändra på ett vinnande koncept.
Han är född och uppvuxen i Risinge i Finspångs kommun. Efter studentexamen 1964 flyttade han till Stockholm för att läsa till gymnastiklärare på idrottshögskolan som då gick under GCI, gymnastiska centralinstitutet.
– Jag började arbeta som idrottslärare på Hällaskolan 1966. Där var jag kvar tills jag gick i pension 2007 och undervisade även sista åren i tyska.
Vad skulle du säga var din största styrka som idrottslärare?
– Att få alla att lyckas oavsett resultat. Ungdomar växer något enormt av att känna att de klarar av saker. Det kan vara en så enkel sak som att hoppa över en plint eller sätta en boll i en basketkorg. Alla kan inte springa snabbast, kasta längst eller hoppa högst, men man kan klara av mycket ändå.
Har du själv utövat friidrott?
– Ja, jag började dock ganska sent, runt 15 års ålder. Jag var en stadig kille och började med kulstötning. Det var främst kastsporter jag utövade och jag blev bland annat svenska skolmästare i diskus 1961 och slutade på en tredje plats på junior-SM samma år.
Med sitt ideella arbete och stora engagemang har Bengt Andersson framgångsrikt drivit och utvecklat friidrottsverksamheten i Borensberg som han startade upp 1972, efter att den hade legat nere sen 50-talet.
– Det är många ungdomar från Borensbergsbygden som har att nått fina resultat, både på distriktsnivå och nationell nivå.
Att få alla att lyckas, oavsett resultat, är något som Bengt alltid velat förmedla till elever. Han tycker att ungdomar växer något enormt av att känna att de klarar av saker.
Skolbänken är lika klassisk som Borensbergs sommartävlingar i friidrott. Bengt satt bland annat och förde statistik och tog hand om anmälningar.
Är det någon du minns lite extra?
– Jörgen Vidarsson från Tjällmo höll på med längdhopp när jag först träffade honom, men jag såg snabbt att han hade talang för kast. Han kom sen med till Finnkampen som 18-åring och hade även det svenska rekordet i spjut för just 18-åringar under många år.
Är det inte svårt att komma ihåg alla elevers namn?
– Jo, även om minnet fortfarande är bra så kan det svika mig lite ibland. Jag kan blanda ihop farfar, far och son ibland. Många av de jag undervisat är ju själva pensionärer nu, flera träffar jag kontinuerligt i pensionärsföreningen.
Bengt berättar att han har bra minne när det kommer till de elever han haft, men kan ibland blanda ihop farfar, far och son.
För några år sen var Bengt utomhus och räfsade löv i trädgården när han plötsligt började svettas och må dåligt.
– Hjärtinfarkten var ett faktum och inte ens i det skedet kom man undan kopplingen med sport. Det första ambulansföraren sa när han såg mig var: "Det är ju du". Jag hade tidigare hjälpt honom att spänna badmintonracketar, säger Bengt och skrattar.
Han berättar att han fått stora problem efter en höftoperation som lett till att han har smärtor.
– Ibland är det lite arbetsamt att bli äldre, man vill så mycket mer än kroppen klarar av för tillfället. Jag vill ibland bara kunna hoppa ut i trädgården och kratta löv igen. Men man får ju inte alltid som man vill.
Vad händer närmaste tiden?
– Jag och min fru Ann-Britt sjunger i kör och vi laddar nu för att sjunga med kören Ex Animo.