-- Jag är inte säker på om jag ska säga att jag cyklade MTB-Vättern eller om jag ska säga att jag gick!
Mer eller mindre roade kommentarer hördes från deltagarna längs banan. Med tappra om än något sammanbitna miner ledde de sina cyklar över de lerigaste partierna.
Backarna sög, lårmusklerna värkte och leran smakade grusigt i munnen, och ändå verkade alla trivas.
Stefan Mann från Täby hade fått tag i en saltgurka och en mugg med blåbärssoppa vid depån i Bäckhem.
-- Det flyter på, hälsar han mellan tuggorna. Visst är det tungt men det har man ju räknat med. Det är ett bra lopp. Bra bana och bra upplägg.
Kompisen Mats Andersson är dock mera tveksam.
-- Det är inget kul i leran. Egentligen vet jag inte vad jag gör här.
Han funderar en stund:
-- Vätternrundan är bättre, lägger han till.
Hanna Wickleus från Växjö har också tagit paus i Bäckhem.
-- Det är jäkligt lerigt. Hon suckar trött.
Är det första gången du är här och cyklar?
-- Ja.
Är det sista gången du är här och cyklar?
-- Nja ...
På krönet av en brant backe i närheten av Bäckhem står Tony Jerpénius och Tommy Patriksson från Kisa. Med trumslag och glada tillrop hjälper de cyklisterna uppför backen.
Kisahoppet Peter Allvarsson trampar förbi och Tony dundrar med sitt kapade kvastskaft mot den blåmålade målarpytsen.
-- Jajamen, det är bra. Du ser stark ut, ropar han.
Några långa timmar senare når cyklisterna tillbaka till målet i Borensberg igen. De färgglada kämpar som lämnade startområdet tidigare på morgonen syns inte längre till.
Den ena lergubben efter den andre passerar mållinjen, får sin medalj om halsen och lägger sig pustande på gräset intill fållan.
-- Det här skulle nog ha varit ännu roligare om det hade varit lite mindre lera, menar Anders Grahn från Stockholm.
Han sträcker ut sina smutsiga ben. Cykeln ligger bredvid.
-- Jag har stått på öronen en och annan gång, erkänner han. En av gångerna for jag över styret så pass att någon ropade att jag borde ha fått stilpoäng.
Hur gick det då för makarna Jansén och Borensbergskillarna Lars-Åke Svensson och Anders Sjösvärd som Corren skrev om i fredags?
-- Jo tack, hälsar Rosa. Lars och jag klev omkring i leran precis som alla andra.
För Lars-Åke gick det bra, om än något tyngre i de geggiga terrängpassen än tidigare år.
Förstagångsåkaren Anders kunde kanske ha blivit avskräckt av lervällingen:
-- Jag kunde aldrig föreställa mig innan hur geggit det skulle vara, säger han. Men det gör ingenting. Det är bara att köra nästa år igen!