Redan 1307 dokumenterades namnet Husbyfjöl för första gången. Namnet Borensberg är betydligt yngre, och allt det här blir extra viktigt när det forskas kring bygden med anledning av det hägrande jubileet 2007.
Flera studiecirklar har startats för att komma tillrätta med historien. Målet är att kunna ge ut en bok i samband med jubileet. Eventuellt sätts det också upp något teaterspel.
Corren tittar in hos en grupp som kartlägger människor och människoöden.
-- Lär man sig något om historien, så blir det lättare att förstå vår samtid, säger Bo "Boa" Axelsson finurligt.
Gruppen går metodiskt tillväga. Det gäller att berätta om fakta, exempelvis genom att utgå från personer som kan identifieras på bilder. Men de vill också ta reda på det lilla extra. Berättelserna som kanske aldrig tidigare har skrivits ned.
Som den om Lång-Anders. Han levde runt förra sekelskiftet och en bra bit in på 1900-talet. Han var nog rätt stor i truten, och kryddade gärna sina berättelser lite extra. Till exempel den där om gubben som förliste ute på sjön Boren.
-- Han ska ha flutit i land på en järnspis minsann, berättar Bo Axelsson.
Ingvar Jansson har träffat Lång-Anders.
-- Själv var jag inte så gammal då. Han var väl i 70-årsåldern. Det sprang runt en ganska ilsken vessla som folk hade respekt för. Den väste rätt otäckt, den där vesslan. Men Lång-Anders han väste bara tillbaka, säger Jansson.
Snart 92-åriga Inga Wass är ett gående uppslagsverk när det gäller Borensberg. Hon berättar gärna om vad hon har upplevt. Exempelvis såg hon bygdens berömde skådespelare Einar Hansson, som bland annat spelade mot Greta Garbo på tiden då det begav sig.
-- Jag såg honom på Norrbygatan när han var hemma på besök från Amerika. Han var tjusig, han var riktigt filmskön. Hans far var övermaskinist på kraftstationen Nääs, säger Inga Wass.
Einar Hansson gick en för tidig död till mötes, efter en trafikolycka i Kalifornien. Hanssons kista transporterades på kanalbåt från Göteborg till Borensberg. Han begravdes på kyrkogården i Klockrike.
Göta kanal har givetvis betytt mycket för byns utveckling. Studiecirkeln har forskat kring slussvaktarsläkten Nilsson som innehade det anrika ämbetet genom tre generationer, och arbetade för Kanalbolagets räkning från 1816 till 1966. Nils Nilsson kom från Skeda udde utanför Linköping till Borensberg redan innan kanalen var helt färdig. Enligt anställningskontraktet fick han årslönen:
n Tre tunnor råg.
n Två tunnor korn.
n 40 riksdaler.
n Gratis ved.
-- Nils Nilsson är en av de äldsta "vanliga" människor vi har forskat kring. Sonen Gustaf Nilsson tog över slussvaktarbostaden, och slutligen Waste Nilsson. Om Waste finns en hel del historier att berätta, säger Folke Svensson.
Bland annat lär denne Nilsson ha varit ganska lurig. Som den gången då en överdrivet nyfiken tant frågade honom om varför det var så mycket altimmer som fraktades på kanalen.
-- "De gör makaroner av al. Färskhuggen al ger mjuka makaroner. Gammal al ger sega makaroner" svarade han, berättar Ingvar Jansson.
Det fick tyst på tanten. Waste Nilsson gifte sig aldrig. Han blev den siste i släkten med slussvaktaryrket. Han pensionerades 1944 och avled 1966.
Studiecirklarna är i ett aktivt skede. Arbetet ska vara klart till 2007. Medlemmarna har samlat material ett par år.
Arbetsivern råder det definitivt ingen brist på.