Regnet formligen öser ner när Corren träffar Lars-Åke och Anders på cykelstigarna i skogen bakom Hällaskolan i Borensberg. Det är två dagar kvar till MTB-Vättern. Det lär bli en kletig och geggig bana i år.
Men det spelar inte så stor roll. Killarna har räknat med att det blir lerigt och smutsigt och om sanningen ska fram så är det nog faktiskt lite av tjusningen med loppet.
Lars-Åke skrattar:
-- Det är lite smågrabbigt att ge sig ut i skiten, säger han. Helst ska det stänka ordentligt när man slirar.
På uppdrag av Correns fotograf cyklar Lars-Åke och Anders upp och ner för branta backar. Det går undan och leran stänker mycket riktigt. Skyddande skärmar är dock inte att tänka på.
-- Nej, det är fjolligt! Man kan jämföra det lite med rattmuff. På våren är det rattmuff av. I maj är det skärmar bort . . .
Förutom slirandet i leran så är det just omväxlingen, utmaningen och banans svårigheter som lockar Lars-Åke och Anders ut i spåren. Det är styrkan, modet och förmågan att välja rätt vägar i skogen som är avgörande för hur ett lopp ska sluta, säger Lars-Åke.
-- Går det att cykla över huvud taget? Vilken sida om stubben ska jag ta? Hur djup är vattenpölen? Det är frågor som man måste ställa sig hela tiden, fortsätter han.
-- Gör man en felbedömning så ligger man där. Om en vattengrav är djupare än man trodde så är det inte mycket att göra åt. Det är svårt att få loss fötterna från tramporna tillräckligt fort och så . . . är man genomsur. Det är vad jag brukar kalla för en löjlig vurpa.
Men det finns andra vurpor också. Såna som inte känns löjliga utan gör väldigt ont och dessutom kostar en massa pengar.
För några år sedan, på asfalterad väg, fick Lars-Åke in en plastpåse i framhjulet och gjorde en volt med fötterna fast i tramporna.
-- Jag slog sönder både mig själv och cykeln för närmare 3 000 kronor, berättar han. Det var inte skönt. Men man lär sig. Numera cyklar jag aldrig med plastpåse på styret . . .
Lars-Åke har cyklat alla MTB-Vättern sedan loppet startade 1998. För Anders är det första gången.
-- Jag ska starta så får vi se hur det går, säger Anders. Målsättningen är att ta jag ska ta mig runt, men jag har inga krav. Det ska bli kul att se hur det är. Hittills har det varit jäkligt kul att träna.
Till sist, finns det några goda råd från en rutinerad MTB-Vättern-cyklist att ge en förstagångsåkare?
-- Nja, det skulle väl vara att man ska välja sitt eget tempo, börjar Lars-Åke, men ändrar sig:
-- Nej, förresten. Sist till Borensberg är en . . .