David Pettersson tillhör fjärde generationen lantbrukare på Kolstorp strax öster om Borensberg.
Tidningen Land Lantbruk följer årligen strömmar och åsikter i debatten och rankar de mest drivande opinionsbildarna. För 2020 hamnade 38-årige David Pettersson på gården Kolstorp öster om Borensberg på åttonde plats bland 50 namn.
Hans plattform har framför allt varit viltets utbredning och dess skador på skog och åkrar. Han vill se en rad förändringar för att kunna begränsa viltstammarna och hans kanske inte helt okontroversiella åsikter har synts och hörts i tidningsartiklar, Vetenskapsradion och tv-sammanhang.
David Pettersson är uppväxt i en lantbrukarfamilj. Med en tidig fascination för jordbruk, djur och natur närde han inga andra planer för yrkeslivet än att själv en dag bli bonde. Därtill fanns ett intresse för samhällsfrågor i stort. Redan i dryga 20-årsåldern sågs han kvalificerad för förtroendeuppdrag inom Södra skogsägarna och LRF.
– Jag vill sprida kunskap om hur vi föder vår befolkning och att människan är en av flera kuggar i systemet, och inte något som står utanför. Min drivkraft är att skapa ett livskraftigt företag idag och för framtiden, säger han.
David Pettersson svarar koncentrerat och uttömmande på frågorna. Han berättar att han ständigt håller sig uppdaterad om vad som rör hans verksamheter. Han verkar inte besväras av uppmärksamheten, inte heller tröttna på att delge sina synpunkter. Tvärtom sammanfattar han allt som rör honom som ”rätt roligt”.
David och hans bror Arvid Pettersson är fjärde generationen på Kolstorp. Med David som vd driver de gården tillsammans med sin far Leif och farbror Örjan Pettersson. Repertoaren är växtodling, mjölk- och köttproduktion och skogsbruk.
Att vara utåtriktade och opinionsbildande är ett gemensamt beslut. Till Kolstorp kommer skolor, myndigheter och föreningar på studiebesök. I takt med tiden kommunicerar gården även via sociala medier. Sammantaget är det här ett sätt att ”sälja” svenskt lantbruk.
Avfartsvägen till Kolstorp, från rv 34 strax öster om Borensberg, är krokig. Till en början öppen åkermark. Det är vackert – här och var blänker också Norrbysjön i söder. Närmare gården tätnar skogen innan Kolstorp öppnar sig som i en glänta invid den mindre vattenspegeln Bjärkasjön. Det är inget sammanhållet lantbruk. Just vid gården dominerar djurhållningen och skogsbruket. Växtodlingen är utspridd på egna ägor och arrenden i trakterna runt Borensberg, Klockrike och Ljungsbro.
Ett jordbruk i mellanbygd, sammanfattar David Pettersson. Därmed ser han också hela kedjan av viltets negativa påverkan. Så här beskriver han förloppet:
– På 30 år har vi fått en drastiskt förändrad situation på grund av växande populationer av vildsvin och dovhjort. Det har lett till en ovilja att plantera tall, hjortarna ger ju sig ändå på skotten. Istället planteras gran vilket täcker marken och påverkar bärväxtligheten, den naturliga födan för viltet. Det leder i sin tur till att det ger sig på våra växtodlingar.
– Utvecklingen har varit explosionsartad och är inte bra för någon. Det är svårt att bedriva lönsamt skogs- och jordbruk. Födan räcker inte till för viltpopulationen – jag ser hur ungdjuren har tappat i vikt. Dessutom har vi fått en skenande trafikolycksfallsstatistik med vilt inblandat.
Vi ger oss ut på ett hygge där David Pettersson visar hur det gått med gårdens tallplantering. Ett ovant öga kan inte uppfatta vad som hänt. Men David ser snabbt hur många gånger en hjort eller älg betat på en planta. Totalt uppskattar han att 80 procent av det planterade gått till spillo.
– Den mest vitala första tremetersdelen av tallstammen blir helt förstörd för virkesproduktion. Där går det inte att få ut några raka plankor. Det får bli massaved istället, säger han dystert.
För att mäta värdet av skogsskador brukar man inhägna vissa områden som då fredas för viltet och som får fungera som referensvärden för det som förstörs. På Kolstorp tillämpas metoden nu också i växtodlingen på åkrarna. En inventering har visat att gården förlorar omkring 200 000 kronor per år. Och viltskadornas omfattning för hela riket värderas till 13,5 miljarder.
– Det är lågt räknat. Vildsvinen äter på åkrarna, men de kan också böka så djupt att vi kör sönder våra maskiner och drabbas av kostbara reparationer, kommenterar han.
Skyddad referensodling i fält. Runt om har viltet betat av.
Han är själv jägare och hans käpphäst i debatten är att avskjutningen måste öka. Som matproducent i andra sammanhang har han, i andra jägares ögon, den kontroversiella åsikten att man måste få skjuta även om det inte alltid leder till mat på bordet. Men som det nu är, menar han, är det både krångligt och olönsamt att få ut vildsvinskött i handeln.
– En annan flaskhals är att jaktlagstiftningen inte är konsekvent. Misstag som får passera i älgjakten klassas som jaktbrott när det gäller vildsvin. Det hämmar jaktviljan, anser David Pettersson.
Vad gäller andra insatser ser han det som nödvändigt att i större utsträckning börja plantera tall igen. Om alla gör det sprids riskerna över större områden och markerna hålls öppna för tillväxten av bär och andra markgrödor. En åtgärd som samtidigt kräver en samsyn.
– Viltpåverkan är ofrånkomlig, vi ska ha vilt i skogen och det ska kunna överleva. Men det måste till begränsningar. Som det är nu är skadorna för lantbruket ett större orosmoln än skatter och prisutveckling tillsammans. Vi kan inte odla vad vi vill, för det äts upp. Det pratas om problem med ”matsvinn”, för mig är det stora svinnet den mat som inte ens hinner bli färdig.
Går det att vända utvecklingen?
– Jag är optimistisk. Vi har varit i ett annat läge förr. På 30 års sikt går det också att komma tillbaka.
I jaktsammanhang diskuteras ju även varg. Din inställning där?
– Stammen måste hållas nere. Utbredningen drabbar våra tamboskap och i reviren drar man sig nu för att bedriva jakt med hund. Får vargen breda ut sig riskerar landsbygden att avfolkas, ingen vågar då hålla djur här.
De två senaste åren har varit annorlunda för många yrkesgrenar. Pandemin har slagit hårt mot företagandet. Hur har det varit för lantbruket?
– Vi har inte sett några prisnedgångar. Importen har minskat och exporten ökat, bland annat till Kina. Men den stora lärdomen är att vi måste ha en bättre beredskap för sådant här, vilket inkluderar en tryggad livsmedelsförsörjning. Vad säger att vi kan få mat av någon annan vid en ny kris?
