Skalman har varit en omtyckt ponny på Korsbäck och lärt många barn att rida genom åren.
Det är en vacker eftermiddag med klarblå himmel. Solen lyser barnen i ansiktet och bringar ljus i en händelse som de alla tycker är ledsam.
– Jag förstod att det fanns en risk att han inte skulle klara sig, säger Iris Widén och berättar att de haft en tyst minut för Skalman under gårdagen.
Hon reflekterar över sina ord.
– Men det är ledsamt att vi inte kommer få träffa honom mer, säger hon därefter med försiktig röst.
Sonja Liljegren som varit Skalmans skötare berättar om sin relation till honom.
– Han var speciell och kom alltid fram och hälsade, för han var lite utstött av de andra hästarna i hagen, säger hon.
På frågan om hon har några starka minnen med Skalman kommer ett speciellt ögonblick upp.
– Jag slog hopprekord med honom! 50 centimeter, högre än så kunde han inte hoppa. Det var kul, säger hon försiktigt. Glädjen från minnet får henne att brista ut i ett leende.
– Ja, han ville alltid hälsa, han var så mysig och glad, inflikar Meya Larsson från sin plats i solen.
Om hästar kan vara godisgrisar så var han det. Traditionella godsaker som morötter och äpplen gick självfallet ner, men även annat gott fanns på önskelistan, enligt barnen.
– Han gillade kokosgodis, säger Stina Gustafsson och Meya flikar in:
– Vattenmelon provade han med. Det gillade han, säger hon och ler.
– Ingen kan ta hans plats. Han var speciell, säger Sonja Liljegren.
Thea Åström, Meya Larsson, Nova Göransson, Stina Gustafsson, Iris Widén, Minova Eriksson-Ahlgren och Sonja Liljegren sörjer shetlandsponnyn Skalman som haft en stor betydelse för dem. "Han var speciell och kom alltid fram och hälsade när jag kom", säger elvaåriga Sonja Liljegren som var skötare för Skalman.
Vid sidan av ett fält står en vit plasthäst på jordad mark och kastar långa skuggor över ett gravljus. Skalmans sista viloplats. I de varma solstrålarna känns hoppet närvarande och barnen samlar ihop sig och hedrar sin bortgångne vän. De blir alldeles tysta, endast vindens pustar och närvarande föräldrar gör sig hörda.
Meya Larsson och Nova Göransson har skrivit var sin dikt som de vill läsa upp.
Nova hyllar sin förlorade vän:
"Han var den första hästen jag red i mitt liv.
Han var den bästa som funnits.
Även om han var seg så var han rolig.
Han har sett ut som ett träsktroll och som ett vitt fluffigt moln.
Men nu finns han inte mer.
Saknar dig massor Skalman."
"Nu har det lagt sig sedan olyckan. Men det tog hårdare än jag trodde att ta bort Skalman", säger Maria Holmertz som driver Korsbäckens Ponnyridskola.
I närheten av stallet står Maria Holmertz som är ägare av ridskolan. Skalman har varit i hennes ägo i 22 år och nu är han borta.
– Det har varit en traumatiskt och chockartad upplevelse. Det tog mycket hårdare än jag trodde att ta bort honom eftersom det var en så speciell situation. Det var värre än att ta bort en häst av hög ålder, säger hon.
Hur vill du minnas honom? Vad har han betytt för dig och andra runt om?
– Om någon kom till ridskolan och var rädd så var det alltid Skalman de vill ha. Han har aldrig sprungit iväg, kastat av, bitit eller sparkat någon. Han var den bästa ridskoleponnyn. Så trofast på så många vis, säger Maria och skiner upp.
Vilket är ditt starkaste minne av honom?
– De är så många, säger hon och tänker efter innan hon kommer på ett minne som gjort avtryck.
– Vi hade en damm i hagen som han alltid gick i som om han vore en sjöhäst. Vattnet nådde honom högt upp och barnen kunde inte få tag i honom. Så vi fick locka upp honom med godis för att få tag i honom, säger hon och skrattar.
Hon fortsätter.
– Han har lärt många barn att rida och att skina upp av glädje. Han var en riktig klippa, säger Maria Holmertz.
Genom fönstret på vägen ut från gården får undertecknad en allra sista blick på Skalmans viloplats och frågan känns självklar.
Får man ta hästen med sig in till himlen?
Åtminstone om jag får bestämma.