Året är 1941. Mitt under brinnande världskrig träffar representanter för tyska staten Svenska stenindustrins arbetsgivarförening i Göteborg, för att skriva kontrakt på stenleveranser till Tyskland. Den tyska staten beställer 21 932 kubikmeter sten, som ska levereras från svenska stenbrott under tio års tid.
Den svenska stenindustrin har vid det här laget haft det svårt i många år. Under 30-talet får den svenska staten gå in med beställningar av gatsten för att rädda industrin.
Många stenbrott är vid den här tiden tyskägda. Sten från brotten kring Oskarshamn användes till exempel i bygget av den nya rikskanslibyggnaden i Berlin, som stod färdig 1939.
Under de första krigsåren, 1939 och 1940, ska flera möten ha ägt rum mellan tyska staten och representanter från den svenska stenindustrin, både i Tyskland och Sverige.
Adolf Hitler har vid det här laget sedan länge planerat att bygga en ny världshuvudstad där Berlin ligger, Welthauptstadt Germania. 1936 får arkitekten Albert Speer i uppdrag att göra ritningar och bygga upp modeller efter Hitlers idé, som är en jättestad i sten.
Den stora huvudbyggnaden går under namnet Große Halle eller Volkshalle. Enligt vissa uppgifter ska den få en höjd på 320 meter, andra uppgifter säger 290 meter. Där skulle nästan 200 000 personer få plats för att höra Hitler tala. Han skulle också bygga en triumfbåge som skulle överträffa den i Paris. Den skulle ha en bredd på 170 meter och ett djup på 190 meter.
De tre stenbrotten Vånevik, Bussvik och Flivik i Oskarshamns kommun, precis söder om Västervik, finns bland de som väljs ut för att bryta sten åt Tyskland. Det berättar Thomas Gren, tidigare kommunsekreterare på Oskarshamns kommun och lokalhistoriker med stenindustrin som ett av sina specialintressen.
– Hitler har storslagna planer för den här staden han vill bygga och behöver otroliga mängder sten, berättar Thomas Gren.
Den röda graniten från trakterna kring Misterhult är eftertraktad och här finns redan flera tyskägda stenbrott.
– Graniten här är gammal. Den bildades för en miljard, åttahundra miljoner år sedan. En del har inslag av fältspat, det är därför den är rödtonad. Eftersom den svalnade långsamt under en lång period är det väldigt lite sprickbildning, säger Thomas Gren.
Stenarna börjar brytas och skickas till en början vidare till Tyskland. Men kriget ställer till det med transporterna och till slut blir stenblocken liggande utan att kunna fraktas iväg. Trots det fortsätter Tyskland att betala och stenbrotten fortsätter hugga stenen.
Om stenhuggarna hade några betänkligheter med att leverera sten till ena partens segermonument mitt under kriget var det inget som pratades om.
– De var säkert lite tvehågsna. Men det rådde hunger och var dåligt med jobb, så de hade inte mycket att välja på, säger Thomas Gren.
I filmen "Möten vid småländska vägskäl", som finns på Youtube under namnet "Hitlersten – En film om stenhuggare", får stenhuggaren Stig Gustafsson från Påskallavik frågan om de tänkte på att det var sten till Hitler de högg.
– Det gjorde inte jag för jag var ung och grön. Och för övrigt var nog Hitler ganska högt i kurs lite överallt. Det gick ju framåt för honom. Längre tror jag inte att de flesta tänkte. De var glada att de hade nåt att göra. Det var brödet för dagen och arbetet som var det första, säger han.
Så här fortsätter arbetet i flera år. Men 1943 vänder krigslyckan för tyskarna. Stenfirmorna omförhandlar sina kontrakt och får till ett skadeståndsavtal, så vid krigsslutet 1945 får svenskarna fordringar på de tyska köparna. Det beslutas att stenen ska säljas på offentlig auktion.
Det sköts av myndigheten som bildas efter kriget för att kartlägga tysk egendom i Sverige. Den får namnet Svenska flyktkapitalbyrån. Där får stenbrotten möjlighet att köpa tillbaka sina olevererade stenar och sälja dem till någon annan.
Av de beställda 22 000 kubikmetrarna sten hinner, enligt de källor som finns kvar, omkring en fjärdedel skeppas iväg till Tyskland, resten blir kvar. Däribland en samling stenblock vid kajen i Flivik.
– Stenarna var märkta med nummer och exakt var i vilken byggnad de skulle användas, berättar Thomas Gren.
Stora delar av smålandsgraniten var öronmärkta för bygget av Soldathallen, en stor rektangulär byggnad, vars användningsområde Hitler inte specificerat, men som misstänktes skulle vara både vapenförråd och minnesmärke.
Under efterkrigstiden går det återigen nedåt för stenindustrin. Många stenbrott läggs ner och överges. En del vattenfylls och blir populära badplatser, som till exempel Götebo stenbrott, inte så långt ifrån Flivik.
Men just i Flivik väcks stenbrottet till liv igen på 80-talet, när Emmaboda granit, som numera hör till företaget Scandinavian stone, tar över driften. De skänker då stenarna som blivit kvar till Oskarshamns kommun.
– Där blir de liggande i ett förråd hos gatukontoret, säger Thomas Gren.
Undan för undan har stenarna sedan kunnat användas, i sin ursprungliga form, eller så har de formats om efter nya behov.
Thomas visar runt i Oskarshamn. Vid Kyrkoallén ligger stora granitblock för att avgränsa vägen från gångbanan. De stenarna hör till de så kallade Hitlerstenarna. Samma sak med stenarna till konstverket Fröet spirar i området Kristineberg, och även den allra nyaste rondellen på Södra fabriksgatan.
De kvarvarande blocken förvaras vid en grusgrop utanför Oskarshamn.
– Jag fotograferade dem för omkring tio år sedan, då var det ett par hundra kvar, säger Thomas Gren.
Nu är det betydligt färre, eftersom de har fått komma till användning. Men ett femtiotal stenblock i olika storlekar ligger fortfarande och vilar under några tallar i utkanten av grusgropen.
Det senaste tillskottet till Oskarshamns stadsbild är ett minnesmonument för utlandsveteraner i Stadsparken, som ska invigas under hösten. Monumentet har fått inskriptionen "I fredens tjänst" tillsammans med FN-emblemet.
Ironiskt nog har det visat sig att Hitlers drömstad förmodligen skulle ha blivit en mardröm, om han fått möjlighet att förverkliga den. Berlin är nämligen från början byggd på sankmark, som troligen inte skulle klarat av att bära vikten av den tunga stenstaden.