Armen hängde i köttet, två brott blev det.
Det är som något ur en skräckfilm. Huvudpersonen står mitt i en köttkvarn, det finns ingenstans att ta vägen. Plötsligt sätter maskinen igång och knivarna börjar mala i hög hastighet.
Men den här gången var det ingen film, det var Christers och sambon Sara Öhmans verklighet under några korta ögonblick.
Nu är det nio veckor sedan olyckan inträffade. Vi träffas i köket på Blankaholms gård, en bit utanför orten med samma namn.
Christer haltar kraftigt på höger ben, högra armen vill inte riktigt hänga med men att ta i hand funkar. Man får vara varsam, allt är inte fullt fungerande än. Det är inte så konstigt att fingrarna är stela, armen var av på två ställen, alla senor som sträcker och drar ihop fingrarna var av.
Vi återkommer till skadorna men får ta det från början.
Gården har varit i släkten länge. Den har Christer brukat på heltid sedan 1999, sedan många år tillbaka är sambon Sara med i företaget. Här jobbar också deras gemensamma dotter Felicia.
Här finns 85 mjölkkor, på ängarna runtomkring hämtar man delar av foder som ger mat till korna. Det är ett ständigt arbete att så, skörda, göra ensilagebalar och att utfodra korna som står uppställda i ladugården.
Christer Karlsson och Sara Öhman arbetar tillsammans på gården. Nu är det hon som får dra det tyngsta lasset.
En lördag i slutet av oktober hör Christer att det är något fel på gårdens stora foderblandare, den gick "lätt" som han säger.
Han lagar axeln som gått av men den går sönder direkt igen. Det finns inget att göra, jourreparatören har inte tid, man får ta till handkraft och skyffla ut fodret själva till elevatorn. Det är fel på växellådan med, kvarnens knivar rör sig inte. Det är ett tungt jobb.
– Vi fick jobba sena kvällar både lördag och söndag, det var slitigt, vi var trötta, berättar Christer.
– Och ganska irriterade, tillägger Sara. Det var stressigt, korna måste ha mat och vi fick slita för att kunna ge dem det.
I blandaren blandas kornas mat, mest bestående av ensilage och andra nyttigheter i en enorm blandare, fem ensilagebalar får plats, och lite till. Det mals och blandas runt som i en matberedare, för att fördela allt. En elevator transporterar fodret till en foderkärra i taket, som sedan portionerar ut rätt mängd mat till hungriga kor.
Nu blir det lite tekniskt men för att förstå allvaret och för att förstå hur olyckan kunde ske måste vi gå in på detaljer.
Det är första gången som Christer är tillbaka vid blandaren, den som kunde tagit hans liv.
Själva vertikalblandaren kan liknas vid en mixer, modell jättestor. I den finns två gigantiska vertikala skruvar med knivar på, som blandar ihop allt till en massa. Knivarna går långt utåt insidorna av det stora karet, det är trångt och inget utrymme varken utanför "svängzonen" eller mellan de två skruvarnas knivar.
Den drivs dels av den motor som nu strejkade, men också av en mindre motor som sätter rejäl fart på knivarna när det är under 400 kilo kvar i blandaren. Det har betydelse längre fram.
Måndagen efter haveriet är det fortfarande stressigt. Christer måste ner i blandaren igen, korna är hungriga. Han bryter strömmen, men inte huvudströmmen, eftersom elevatorn måste användas. Den stora motorn är avstängd efter haveriet.
– Jag stod där nere och skyfflade ut för hand, jag öste på i godan ro. Axeln som driver maskinen var ju av, det kunde inte hända någonting. Men plötsligt hör jag hur den lilla motorn går igång. Jag fattar ju att knivarna börjar rotera, jag tänkte: "det här klarar jag inte", jag skrek rakt ut.
Sara står utanför, en bit bort vid fodervagnen, hon hör också ljudet men mest hör hon Christers skrik. Hon springer till huvudströmbrytaren och slår av. Ingen av dem minns hur länge knivarna snurrade, det handlar om några sekunder.
Nu är det tyst, lite för tyst, tycker Sara.
– Jag såg framför mig hur Christer skulle ligga i delar. Men när jag kom fram hängde han i ett rör längs karets överkant.
Saras snabba agerande räddade Christers liv. Han lyckades få tag i röret på insidan av karet men kroppen sargades svårt.
Sannolikt har alltså Christer hoppat upp i panik, och fått tag i kanten på karet. Där finns ett rör som en sarg, för att inte fodret ska välla över kanten när det blandas.
Men då var det för sent.
Det hade blivit för lätt i blandaren, den lilla motorn gick igång när det var under 400 kilo foder kvar. Den är inte urkopplad.
– Jag tänkte inte på den lilla motorn, jag var stressad och kopplade bort den i huvudet.
Christer är svårt skadad, där han hänger på kanten. Knivarna hade skurit sönder höger underarm på två ställen och senorna är av. Det högra benets framsida var också svårt sargat, knivarna hade skurit av lårbenet helt, men benet satt kvar. Musklerna på baksidan höll det kvar, det var blod överallt.
När skruvarna slutat snurra sjönk Christer ner bland ensilageblandingen, Sara ringde ambulans och försökte stoppa blödningen från benet med handdukar.
– Jag pratade hela tiden med personen på SOS, jag frågade väl tio gånger om hon kunde se hur nära ambulansen var.
Christer känner ingen större smärta, han är oroad över om benet ska behöva kapas och håller samtidigt armen högt för att den ska blöda mindre. Den svarar inte när han försöker röra den. Benet ligger i en konstig vinkel.
Det tar cirka 20 minuter innan ambulansen är på plats, de båda upplever det som att det gick fort, trots allt.
– Älskling, lever du?, kommer Sara ihåg att hon frågade.
– Och det gjorde jag ju, konstaterar Christer. Det kunde gått så mycket värre, tänkte jag efter ett tag.
Ambulanspersonalen får klättra ner och snöra av benet för att stoppa blodflödet. De frågar flera gånger om strömmen är av, vilket den nu är.
– Innan de kom hade det inte blött så mycket men när jag såg dem var det som att det släppte och det började blöda kraftigt.
Han får en injektion som gör att allt blir som i ett töcken.
– Jag minns vitt ljus och hör röster. Men jag vet inte om det var när jag låg kvar på platsen, eller om det var på sjukhuset, det har flutit ihop allting.
Foderblandarens knivar och skrivar är dolda av ensilage och annat foder. Det krävs enorma krafter för att blanda runt kornas mat.
Nu strömmar fler till, räddningstjänsten är på plats, polisen med, och ambulansen. Sara står mitt i allt och känner sig i vägen.
– En polis frågar om jag är ok, jag går och börjar mata korna och fortsätta arbetet. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra där och då.
Hon ringer döttrarna, de kommer till platsen och hjälper till. Hennes pappa kommer också, döttrarnas pojkvänner med efter ett tag. De fortsätter arbeta.
Christer blir kvar över tre veckor på sjukhuset i Västervik. Han får feber och antibiotika, fyra olika bakteriestammar infekterar såren.
– De fick öppna upp flera gånger och göra rent, det var ensilage och smuts i benpiporna, säger Christer.
Han ler lite förläget vid minnet. Det var svårt att vara still, jobbat har han alltid gjort och efter ett tag finns det inte mycket att se på tv.
– Jag kan inte se tv-programmet "A place in the sun" längre. Jag fick nog, säger han med ett leende.
Trots allt som hänt verkar Christer vid gott mod, han ältar inte. Men han vill bli bra, gärna så fort som möjligt.
När läget börjar bli stabilt flyttas han till Linköping för att operera armen. Senorna lagas, benbrotten likaså. Benet opereras också senare.
Nu är han hemma igen, sedan en tid tillbaka. Sara och Felicia jobbar på gården, Saras dotter Moa med, hon hjälper till på deltid.
– Jag har fått bli både rörmokare och elektriker. Vi får bra hjälp av grannar, de stannar till och frågar om vi behöver hjälp, säger Sara.
Nu väntar rehabilitering för Christer, han övar på att böja fingrarna och målet är att kunna böja benet i 90 grader. Han går korta promenader, för att komma ut ur huset.
– Om jag inte kan köra traktor, eller bil, vad gör jag för nytta på en gård då?
– Men du, det har bara gått nio veckor än så länge, påtalar Sara.
Hon säger att hon bearbetat händelsen, att det nog varit värre om hon varit sysslolös. Men hon har fullt upp.
Christer tänker på händelsen ofta, det kunde ha gått värre, men det märks att han vill komma vidare, att det ska gå snabbare. Han vill vara "bra" till vårbruket. Mardrömmar har det blivit, men inte så många.
– Det har hänt någongång, att jag varit "tillbaka" i foderblandaren, men inte så mycket faktiskt.
Vi går till blandaren. Han har lite svårt att gå ner för trappor men har bra fart i stegen ändå.
Det går långsammare nu, men det går. Sara har fått bli både elektriker och rörmokare, nu när Christer inte kan arbeta.
Blandaren fungerar igen, den är lagad. Den maler runt, det är lätt att se vilka krafter som den arbetar med för att fördela allt. Det är skrämmande att tänka på.
Christer klättrar ner till elskåpet och visar var allt gick fel. Han skulle brutit strömmen till den lilla motorn med, så klart. Men stress, press och trötthet gjorde att han glömde det.
Den lilla motorn borde också ha stängts av, så klart. Christer säger att han bara har sig själv att skylla.
Det är ditt eget fel, det som hänt?
– Absolut. Vems skulle det annars vara? Jag har bara mig själv att skylla.
Han klättrar upp igen, inte helt utan besvär men förvånansvärt smidigt ändå.
Vad tar man med sig, efter en sån här händelse?
– Man kanske har klagat på hög skatt tidigare, men om man varit med om vad jag har varit med om, och allt bra jag sett inom vården, så kommer jag nog inte klaga på skatter igen.
– Och man ska vara rädd om alla man har omkring sig, det har blivit väldigt tydligt under den här tiden, vi har fått stort stöd från bygden, säger Christer.
Sara fortsätter:
– Det är så många som ringt och kommit förbi. De har bakat, kommit med mat och vill hjälpa till.
Efter ett tag berättar Christer att det faktiskt är första gången han är tillbaka vid blandaren sedan olyckan.
Hur känns det, är det jobbigt?
– Faktiskt inte, det känns okej att vara här.
Hur har det här påverkat dig, tror du?
– Jag är inte van vid att visa svaghet. Jag vill inte vara till belastning. Nu måste jag ha hjälp med vissa saker. Men det kunde ha gått värre. Jag fick klaustrofobi av gipset ett tag mot slutet, det är skönt att det är borta.
Armen var av på två ställen, alla senor var av. Idag börjar rörligheten komma tillbaka i Christer Karlssons hand, även om det är långt kvar till att han är helt återställd. Han hoppas kunna börja jobba igen, snart.
Handen är stel, än är det svårt att veta hur mycket rörlighet som Christer kommer att få tillbaka.
Nu är olyckan ett minne. Sara säger att hon bearbetat händelserna, genom att jobba. Christer tänker på olyckan ofta.
Målet är att kunna böja benet i 90 grader, annars blir det svårt att både köra traktor och bil. Christer är fast besluten om att kunna arbeta i lantbruket igen.
Boningshuset på gården ska byggas om, till fler lägenheter. Men det får vänta, Christer måste bli bra först.