Han skildrar livet på Malmens flygfält

Vi är på besök hos förre Correnprofilen Åke Stolt, i hans och hustrun Sivs sommarstuga i Stora Högsgård utanför Björsäter, hundratalet meter från Höverns södra strand.

Det är när vi ber Åke om starkaste minnet från 60 år i journalistikens tjänst som Argentinahistorien kommer upp.

– Man uppskattade att det var 7-8 miljoner människor ute på gatorna och firade. Du vet, det var ju utegångsförbud annars, fotbollen blev folkets möjlighet att gå ut.

Han minns särskilt när han kom tillbaka till hotellet efter att ha lämnat sina finaltexter.

– Det var avspärrat runt hotellet och plötsligt körde det fram fyra limousiner. I den första satt general Videla, som var chef för hela Argentina, ondskans furste, och i bilarna efter satt världsmästarna som skulle fira i balsalen på vårt hotell. Hela historien, med den stenhårda militärdiktaturen och en depraverad stämning lik den i Berlin i slutet på 30-talet innan kriget bröt ut, var väldigt stark.

I 50 år har paret Stolt haft sitt sommarparadis här i Stora Högsgård.

Det är ensligt, bedårande idylliskt och den röda stugan har självklart vita knutar.

För oss östgötar är Åke Stolt känd som sportkrönikör på Corren åren 1966 till 1989. För skåningar, framför allt då malmöiter, är han mer känd som Sydsvenskankrönikören som mellan 1989 och 2006 till och med vågade sticka upp mot stadens idrottshövdingar Hans Cavalli-Björkman och Percy Nilsson.

5 oktober fyller han 80 år och i dagarna är han aktuell med nya boken ”Dödspilotens son”, en dramadokumentär om livet på Malmens flygfält.

Vi återkommer till boken och börjar i stället i Hov, den lilla byn mellan Vadstena och Väderstad där Åke växte upp med mamma, pappa och två äldre syskon och tre yngre.

– Jag vet faktiskt inte. Vi hade inte ens 20 böcker hemma och ingen skribent i släkten. Det enda jag sett är att mamma skrev fina brev, så kanske hade hon nån talang.

– Jag tog realexamen på Samrealskolan i Vadstena 1957 och nån månad innan examen sa rektorn att det fanns ett journalistvolontärjobb på Östgötabladet. Då åkte jag hem till mamma och pappa och sa "jag tror inte jag vill fortsätta läsa, jag vill börja som journalist". Pappa följde med mig och pratade med chefredaktören Fridolf Wallin. Två dagar efter examen var jag inne som volontär på tidningen. Där jobbade jag i fyra år med allt från kommunfullmäktige i Folkunga till bankkuppen i Vadstena med den kände dynamitarden Sölving Holmström. Sedan blev det tre år på UNT-sporten i Uppsala innan Correns chefredaktör Rune Andhé ringde och frågade om jag kunde börja på Corren. Tydligen hade lokalredaktören i Mjölby, John Mjällby, farfar till fotbollsspelaren Johan, sagt på sin dödsbädd till Andhé "Åke Stolt ska ni försöka få ner till Corren". Jag hade under åren på Östgötabladet träffat Mjällby flera gånger på kommunbevakningen i Väderstad. Så när P-G Mjällby, Johns son och Johans pappa, slutade på Corren lämnade han en plats på Corrensporten som jag tog över 1966. Jag har träffat Johan många gånger i jobbet men aldrig hunnit berätta att det var hans farfar som skickade mig vidare i jobbet.

Under sina 23 år på Corren växte Åke ut till en av landets mest profilstarka sportkrönikörer. 1990 belönades han, som första skrivande sportjournalist, med Stora journalistpriset.

– Skriva. Man skriver inte som bäst när man är 30, jag skriver nog dubbelt så bra efter 60 som före. Man mognar i språket och har hunnit läsa många som skriver bättre än en själv. Jag läser bara de som jag tycker skriver bättre än jag själv gör. Det är som Patrik Sjöberg, han la upp ribban på 2.40 i slutet av varje träning bara för att titta på den och vänja sig vid en nivå han skulle kunna nå. P.O. Enquist har jag läst mycket genom åren.

– Utblicken. Jag utvecklade det i slutet av min tid på Corren, lite tack vare Bertil Torekull när han var chefredaktör. Han hade förmågan att plocka ner en stor fråga och placera den på ett litet Betaniamöte i Trehörna. Han gjorde stora frågor begripliga för folk. De sista åren på Corren la jag också ner att skriva för att få applåder av högerbackar och lagledare. Jag visste att jag kunde skriva på ett annat sätt men vågade inte riktigt, jag tänkte att det inte var vad idrottsfolket ville ha.

– Ja, vi älskar staden. Jag blev förälskad första dagen. När jag flyttade från Corren kände jag att kulturens folk i Linköping, och politikerna och universitetets folk, de var inte intresserade av idrott över huvud taget. När jag kom till Malmö var det helt annorlunda, där var alla dessa grupper engagerade i idrotten. Det var inte fint eller fult, det var självklart. Sport var lika intressant att diskutera som vem som var chef för stadsteatern eller vem som dirigerade på Malmö konserthus. Det gjorde mitt jobb så mycket roligare.

– Nej, inte det minsta. Jag saknar inte resandet, att fara runt på arenor och mästerskap världen runt. Ett tag var jag övertygad om att jag skulle kunna lära mig att spela tenorsaxofon hyfsat bra. När jag insåg att jag inte kunde det, då tänkte jag som Erik Johansson i P.O. Enquists "Sekonden". Han var en släggkastare från Umedalen som borrade ur sin slägga så den blev för lätt och slog det svenska rekordet. Det är sant. Så lånade han ut släggan till en kompis och sa "huvudsaken är att rekorden slås, det är inte så viktigt vem som slår dem". Huvudsaken är att det finns de som spelar bra saxofon, det behöver inte jag göra, och det är likadant med det kringflackande jobblivet.

– Bara Malmö FF:s hemmamatcher. Ibland ser jag ÅFF. Han som äger gården här, Baroniets vd Jonas Nilsson, har lockat med mig några gånger. Jag möter mycket ÅFF-folk nere på torget när vi handlar. Igår mötte jag gamle målvakten Uffe Blomberg, han som stod emot världens då bästa klubblag när ÅFF i Europacupen 1973 slog Bayern München med 3–1 på Kopparvallen.

– Jag tycker fortfarande att det är ofattbart roligt att kolla på fotboll. De kan lägga ner alla andra idrotter, det skulle inte göra mig nånting. Lyckligtvis kan min fru fotboll. Spelar allsvenskan lördag, söndag, måndag, tisdag så ser vi en match per kväll och champions league ser vi både tisdag och onsdag. Fotboll är tillsammans med konsterter, opera och teater våra stora intressen.

Den egna fotbollskarriären slutade i junioråren i Vadstena Gif.

– Vi hade en bra spelare där, Örjan Martinsson som var två år äldre än jag. Den bästa svenska fotbollsspelaren som aldrig blev utlandsproffs, tycker jag. Martinsson spelade i IFK Norrköping 1959 till 1967 och nu är hans dotterson, Alexander Fransson, med i laget.

– Att följa Sveriges väg mot VM-bronset 1994 är svårslaget men mest omtumlande var nog fotbolls-VM 1978 i Argentina. De vann på hemmaplan och man uppskattade att det var 7-8 miljoner människor ute på gatorna och firade. Hela den historien, med den stenhårda militärdiktaturen där fotbollen blev folkets möjlighet att gå ut. Annars gällde ju utegångsförbud.

Dagens skrivande ägnar Åke Stolt åt sina böcker och åt sportkrönikor för sajten Idrottens affärer.

Nyligen släpptes hans senaste verk, hans tionde bok; "Dödspilotens son". En dramadokumentär om propellersnickaren Karl-Erik ”Karle” Thellman som var verksam i 50 år på Malmens flygfält under första halvan av 1900-talet.

– Karles pappa hade frisersalongen på Malmen så han satt där som barn när flygarna kom in för att klippa sig. Han blev vän med flygarna, hörde deras historier och satt och såg med egna ögon hur de ibland störtade 200 meter bort. Som 14-åring började han på Malmen som propellersnidare, totalt blev det 1 222 propellrar på Malmens flygverkstad. Det är mycket om livet på Malmen i boken.

– Det har varit roligt och känslosamt att skriva boken. Karle var en svår person att komma in på livet. Han kände sig alltid underlägsen flygarna, där i verkstan. Han fick ett råd av en annan i verkstan som sa ”om du ska ut och dansa ska du dansa med de fulaste för dem bryr sig inte flygarna om”.

Thellman var också känd som flitig flygskribent i Corren.

– Han lämnade efter sig mycket material, tidningsartiklar, dagböcker och anteckningar. Så hans privata historia finns också invävd i boken.

– Ja, arbetsnamnet är ”Blomstermålaren och andra kända män som varit Åtvidaberg”. Mer än så vill jag inte säga.

– Nej, min fru tycker inte jag har gjort det. Det är fortfarande så väldigt roligt att skriva.