Släkten Djerf är väldokumenterad, men på Olle återfinns bara en enda bild. Den är lite suddig och han ser ut att frysa i sin kostym där han knyter sin hand i trädgården i Björkfors.
"Liket efter en man med ordinärt hull och muskulatur" står det i obduktionsjournalen. Olles viktkurvor visar något annat. Han är 31 år gammal och väger 42 kilo när han dör. Sett till sin längd är han på gränsen till svårt undernärd.
Trädallén framför mig lyses endast upp av ljuset av pannlampan. Det jag just läst i min morfars lillebrors journal får mig att må illa. Med den nyligen prisade radiodokumentären "Vipeholmsanstalten" i öronen under löpturen stängs alla andra ljud ute. Överläkaren och grundaren Hugo Fröderbergs tänkta memoarer citeras med kraft inuti mitt huvud:
"Vad är skillnaden på en levande och en död idiot? Rörelseförmågan."
Anstaltens högsta chef menade alltså att en idiot var att likställa med en död. Och på hans anstalt, fanns det gott om idioter, ansåg han. Närmare bestämt 3 155 stycken under tiden Vipeholm drevs i statlig regi.
I journalisten och författaren Thomas Kangers aktuella bok "Idiotanstalten" beskriver han hur Vipeholm ägnade sig åt aktiv dödshjälp på 1940-talet. Synen på så kallade sinnesslöa på den tiden är med dagens ögon fullständigt ovärdig. Människor som avvek från normen i det svenska folkhemmet, låstes in och kunde enligt Kangers efterforskningar behandlas som djur, ej värda att lägga resurser på. I dagboksanteckningar som läkaren Fröderberg skrivit efter sin pension hittas: ”Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler – passiv eutanasi (dödshjälp) är berättigad. Ingen sörjer dem.”
Patienterna kom från hela landet, även från Östergötland. I många fall råder fortfarande sekretess och därför är det svårt att säga hur många östgötska familjer som varit och är berörda.
Olov "Olle" Fritiof Djerv föddes 1913 och växte upp en bit upp i Liabacken i Björkfors, samma plats där ytterligare tre generationer har rört sig sen dess. Olles pappa Karl Fritiof drev smedjan nedanför backen och Olle var ett av fem syskon hemma hos mamma Hilma. Hos efterlevande har det långt efteråt pratats om att Olle led av epilepsi och dog ung, men ingen i släkten har vetat vad som hände honom. Och som barn på den tiden, frågade man inte.
– Det var ju den stora sorgen i det huset. Jag vet bara att han kom till ett hem i Skåne, kanske i tonåren. Det måste ha varit fruktansvärt att lämna bort ett barn på det sättet som de sen aldrig fick återse, säger Olles brorsbarn Birgit Ahlbert.
När Olle fick veta att han ensam skulle flytta från Björkfors, sägs det att han flydde upp på berget intill huset och gömde sina leksaker i en bergsskreva. Hur gick hans tankar där och då? Vad förstod han? Och vad visste hans familj?
På tidningsuppslaget framför mig beskrivs massdöd och en avskyvärd hantering av psykiskt sjuka. Recensionen av Thomas Kangers bok, väcker min nyfikenhet. Tänk om... Så jag skriver ett mail. Några dagar senare svarar Randi Mossige-Norheim, journalisten bakom Sveriges radios dokumentär om Vipeholm, att hon inte kunnat hitta Olle i sina dokument. Hoppet om svar försvinner.
Men en timme senare kommer ett nytt mail. Ämnesraden "Nya besked, jag har hittat Olle!" blir startskottet för att det okända livsödet åter kommer fram i ljuset. Det visar sig att Olle har en gravplats i Lund, som ingen i min släkt vet om.
Verksamheten på Vipeholms sjukhus startade 1935. Här samlades personer med utvecklingsstörning och beteenderubbningar. De kallades för svårskötta, obildbara och "hopplösa fall". Som mest, 1 000 patienter samtidigt. Om enheten borde kallas för sjukhus eller inte tycks det olika. Kritiker menar att det enbart handlade om förvaring och att de störtande viktkurvorna, som fanns hos många patienter efter att de kommit dit, var en rutschkana rakt ner i döden.
Under åren 1941–1943 tredubblades dödligheten på Vipeholm. Överläkaren Hugo Fröderberg har anklagats för att inte ha ansökt om tillräckligt med mat till sina patienter under kriget och medvetet låtit patienter svälta ihjäl. Efter att patientsekretess i vissa journaler från den här tiden har hävts, har förhållandena på anstalten blivit synliga.
I världen har Vipeholm och Sverige blivit känt för det plågsamma "kariesexperimentet" där intagna tvingades äta mängder av en specialbeställd, extra söt och seg kola för att undersöka hur tänder långsamt bröts ner av karies och ruttnade. Där sattes grunden för den moderna tandhälsan på bekostnad av människor som inte kunde undkomma. I Thomas Kangers bok återges också hur man steriliserade homosexuella och testade mediciner på patienterna som ännu inte provats på människor. De sjuka blev levande experiment.
Boende på Vipeholm. Fotografen är okänd.
I Björkfors-Olles journal går att läsa att han var fullt frisk fram till 3 års ålder då de första tecknen på epilepsi visade sig. Det beskrivs hur han under sex-sju år sen hade mindre anfall ett par gånger per år och att han till slut tvingades avbryta sin skolgång. I släkten pratas det om att Olle skulle ha trillat ur sängen eller från ett tak när han var liten och för det ska hans mamma ha skuldbelagt sig själv, utan att veta om det låg någon förklaring i det till hans sjukdom eller inte. Olle blir tonåring och familjen vet inte vad de ska ta sig till.
Under några år flyttas han från institutioner för att ha varit "synnerligen svårskött" efter att ha rivit personal. 1936 står Olle till slut för bedömning på Vipeholm, dit Sveriges mest svårskötta sinnessjuka kommer. Han är 40 mil hemifrån och har troligen inte träffat sin familj på flera år. I journalen står:
"Svarar mestadels ej på tilltal, efterkommer ej tillsägelse eller befallning. Blir lätt irriterad och retlig, ger ett 'fy fan' ifrån sig. Uppmanad att tända en tändsticka lägger han stickan tillbaka i asken. Benämner färgerna gult och blått rätt, övriga svarar han ej på. Visad en landskapsvy, säger han fullt acceptabelt, att den föreställer en gård i Skåne och att 'di mjölkar korna'".
Vipeholm i mitten av 1900-talet.
Patienter som tas in på Vipeholm sorteras efter en "idiotskala" från 0-6. Olle hamnar i den lägre stående gruppen 1 – som betyder "psykiskt opåverkbar". Han är inte ensam om att beskrivas som "Slö och snaskig".
– Kylan bor i journalspråket, säger Randi Mossige-Norheim som tagit del av åtskilliga dokument.
– Det är svårt att ta in masshanteringen och känslokylan inför att de slets från sin familj hela livet. Staten sa "glöm dem, vi är bättre än familjen" och det är så hemskt och svårt att föreställa sig hur man kunde göra så.
Socialminister Lena Hallengren har tidigare kommenterat till TT att berättelserna från Lund "visar på ett fruktansvärt synsätt på människor med funktionsnedsättning som rådde då."
Nog fanns det också de som försökte göra skillnad för patienterna på Vipeholm, men många röster som har höjts i debatten menar att det som tilläts hända där är en skamfläck och en skandal i svensk historia.
En av dem som i kontrast till Thomas Kanger istället försvarar Hugo Fröderbergs verk på Vipeholm, är professor emeritus Berndt Ehinger, som tjänstgjort för Lunds universitet i många år och som även själv besökte anstalten på 1960-talet.
– Den nutida boken är bara ute efter att skandalisera. Thomas Kanger applicerar vår tids normer på en gången tid när förutsättningarna såg annorlunda ut.
Berndt Ehinger menar att Fröderberg gjorde så gott han kunde och inte var en sämre människa än någon annan.
– Vipeholm var när det skapades på 1930-talet ett enormt framsteg för de stackarna som tidigare bara fått bo i ladugården, det här var alltför ofta det enda stället man på den tiden kunde ha dem på.
Randi Mossige-Norheim menar däremot att Sverige måste gå till botten med sitt ansvar och skriva en vitbok.
– Jag tror det är bra med en statlig ursäkt för att anhöriga ska kunna komma vidare efter det här otäcka som nu krupit fram. Det är övergrepp på övergrepp som beskrivs i varje enskilt fall och det är viktigt att dokumentera detta för ett mänskligt och anständigt samhälle. Det här kommer inte att försvinna för dem som minns och vet.
Randi har i sin kontakt med många anhöriga hört om familjer som både inte känt till att det funnits släktingar som skickats iväg till Vipeholm, men också anhöriga som först inte velat kännas vid att personerna funnits och varit en del av familjen.
Olles brorsbarn Birgit Ahlbert, minns hur Olles mamma satt på kökssoffan och pratade om sin förlorade son ibland.
– Han var ju så söt när han var liten med lockigt ljust hår, brukade hon säga. Han var inte bortglömd.
Olles familj sörjde honom hela livet, hävdar hon. Hon minns att dödsbeskedet kom i ett brev. Vad som stod i det brevet vet vi inte i dag, men i journalen beskrivs hur de epileptiska anfallen ökade för varje år. Vartenda ett räknades och de sista åren var de över hundra stycken om året.
"Status quo. Ligger mest tyst och hopkrupen på en soffa. Kan ej sysselsättas."
Efter åtta år på Vipeholm dör Olle 1944. I obduktionsjournalen anges lunginflammation, Hepatit A (gulsot) och att hans hjärna väger 1200 gram.
Efter ett helt liv av ovisshet, fick systrarna Gunilla Djerf och Birgit Ahlbert nyligen veta vad som egentligen hände deras farbror Olle som lämnades bort till mentalsjukvården som barn.
Berget intill huset där Olle gömde sina leksaker i desperation, känner jag själv utan och innan. Där har jag med många barn efter morfars bror Olle lekt affär och byggt kojor – och nånstans i en skreva har de leksaker som aldrig hittades legat kvar.
Men en del av Olle har hittats nu. Han finns på Norra kyrkogården i Lund. Under Allahelgonahelgen var minnesstenen som rests för alla de patienter som fått sluta sina liv på Vipeholm omgiven av ljus och värme.
För några veckor sen ringde jag min mamma och moster och sa att jag hade något att berätta.
Mitt efternamn har efter upptäckten fått en djupare klang. Jag bär det med kärlek.
“Var resan stormig. Huru skön är hamnen” Dessa ord finns att läsa på minnesstenen över patienterna från Vipeholmsanstalten som fått sitt sista vilorum på Norra kyrkogården i Lund.
