Sigrid Sandell hade inget val. Om hon skulle få behålla sin försörjning som piga i Klockrike var hon tvungen att lämna bort sin nyfödda pojke. Det räckte med flickan hon redan hade, ansåg hennes arbetsgivare, som hon också bodde hos.
Sigrid ville för allt i världen inte tillbaka till sin stränga, frikyrkliga familj i Opphem, Rimforsa, som hon revolterade emot i 20-årsåldern.
Telefonsamtalet 2004 kom att omkullkasta hela hans tillvaro. Barndomen som ensambarn. Alla släktband.
Stefan Ekwall var 55 år, gift med Marianne och hade två barn. Han bodde i Märsta och arbetade med cykeldelar på Shimano i Uppsala.
– En dag ringde en för mig okänd man i Örebrotrakten, som släktforskat, och bjöd in mig till en släktträff i Vårdsnäs. Jag svarade att han ringt fel Stefan Ekwall, men då läste han upp mitt fulla personnummer...
– Jag kontaktade Skattemyndigheten som bekräftade att jag var adopterad. Mina biologiska föräldrar hette Sigrid och Folke. Majken och Harry, som jag växt upp med, var mina adoptivföräldrar. Det var en oerhörd chock. Särskilt som människor ofta kommenterat hur lika jag och Harry var varandra, säger Stefan och visar bilder på sig och Harry i samma ålder.
De ser ut som bröder.
Stefan fick telefonnumret till en halvsyster på mammans sida. Hon hade alltid vetat att hon hade en lillebror någonstans. Stefan.
Det blev DNA-match. Hans mamma hette alltså Sigrid och hans pappa Folke.
Eller?
Stefan konfronterade sin nu bortgångna adoptivmamma Majken med uppgifterna. Hon blev arg och irriterad. Det fanns ingen anledning att rota runt i gamla familjehemligheter, ansåg hon.
Men till slut berättade hon sanningen.
– Med facit i hand har omkring 30 personer omkring mig vetat om att jag var adopterad, men ingen sa något.
Stefan rotade vidare. Sökte upp olika människor som han kunde vara släkt med och undrade om de kunde tänka sig att lämna ett DNA-prov som Stefan betalade för.
Av runt 20 kontaktade ställde tre fjärdedelar upp på att avge ett topsprov från munnen.
Stefan sökte upp sina tre "nya" halvsyskon på Folkes sida, men fortsatte parallellt med DNA-tester från olika inblandade. De gav slutligen vid handen att Stefan och syskonen omöjligt kunde vara släkt.
Folke hade tagit på sig faderskapet och betalat BB-kostnaderna, men var inte Stefans biologiska pappa.
– Jag hade mist en pappa, fått en annan pappa som var fel person och beslutade mig nu för att leta reda på den rätta.
Tiden gick, inget avgörande hände och Stefan kände att det var dags att ge upp jakten på sin biologiska pappa.
– Jag kom ingen vart och önskade att jag aldrig fått reda på adoptionen. Det hade bara rivit upp onödiga sår.
Men så lyckades DNA-detektiven och släktforskaren Peter Sjölund i Härnösand lösa ett 16 år gammalt dubbelmord i Linköping.
Det tände ett nytt hopp hos Stefan. Han kontaktade Sjölund och fick Tina Windh i hans team som sin kontaktperson. Det skulle bli ett knivigt fall, det förstod han.
Stefan beställde på teamets inrådan ett DNA-kit från amerikanska My Heritage. Det var fruktlöst.
Sjölunds team föreslog då att Stefans DNA-profil skulle föras över till ett annat testbolag, Family Tree. Dessutom att Stefan skulle testa sig hos ett tredje amerikanskt företag, Ancestry.
Nu började det hända saker. Men långsamt. Varje DNA-test tar en månad att få svar på.
Stefans farfarsfar emigrerade till USA 1895 och återkom till Sverige en tid. Genom att arvingar till honom, på den amerikanska sidan, redan låtit avge DNA-test kunde detektivarbetet bli mer fruktsamt.
Efter många turer fick Stefan reda på att han tillhörde familjen Eklöf, en stor släkt med många förgreningar i Nykil och Gammalkil, att pappan hette Karl-Ivan Linder och att det fanns fyra halvsystrar på pappans sida, förutom halvsystern på mammans sida, i Mjölby.
Stefan frågade om äldsta systern på pappans sida, Catharina Lindholm i Vårdsberg, kunde tänka sig att göra ett DNA-test och samköra med de amerikanska uppgifterna. Det kunde hon.
Träff.
– Han ringde mig 30 maj i år, dagen efter sin födelsedag, och sa "Hej syster" säger Catharina. Vilken glädjechock!
Stefan hann aldrig träffa sin mamma Sigrid och sin pappa Karl-Ivan. Sigrid dog 1996 och Karl-Ivan 1999.
En ödets ironi är att far och son under flera decennier vistades i varandras närhet, Karl-Ivan i sin bostad i Sturefors och Stefan i sommarhuset i Bestorp. Karl-Ivans grav ligger 500 meter från vägen till Bestorp.
– Det är extra sorgligt eftersom pappa ibland sa att det hade varit roligt med en son också, bland oss fyra systrar. Och så hade han en några stenkast bort som han aldrig känt till, säger Catharina Lindholm.
Hon och systern Lillemor Linder är med när vi mitt i högsommarvärmen träffar Stefan i Bestorp.
– Jag som alltid drömt om en storebror har plötsligt fått en. Det är svårt att ta in, säger Lillemor.
Facit: Stefan har, 18 år efter beskedet om adoptionen, fått veta vem som är hans mamma och att han har en syster på hennes sida. Han har fått reda på vem som är hans pappa och på köpet fått fyra systrar, sex kusiner och många barnbarn på faderns sida.
– Jag är resultatet av en tillfällig förbindelse, innan Karl-Ivan stadgade sig. Det känns skönt att det inte var någon otrohetshistoria, säger Stefan.
Det är mycket att ta igen för syskonskaran. Så många pussel att lägga. Och förstås – att ta vara på tiden och lära känna varandra ordentligt. Många tårar har fällts och fler lär fällas.
De är syskonlika, men vet så lite om varandra.
Hela detektivarbetet har gått på runt 35 000 kronor. Väl investerade pengar, tycker Stefan, även om det stundtals varit utmattande.
– Jag känner mig väldigt välkomnad i släkten och får hela tiden mer lärdom om den. Mina egna barn har fått totalt åtta nya kusiner. Men nu får det räcka med överraskningar, ha ha.
Stefan var blott fem dagar gammal när han lämnades bort. Det skedde efter en tidningsannons där adoptivföräldrar eftersöktes, inget ovanligt vid den här tiden.
Överlämnandet skedde på Westmans barnbördshus i Linköping en försommardag den 3 juni 1949. Adoptivföräldrarna hann bara se Sigrids rygg i korridoren.
Nu, när allt har nystats upp, vet dock Stefan att hans mamma Sigrid aldrig försökte raderade honom ur sitt minne.
I hennes kvarlåtenskap fann man tidningsnotiser, bröllops- och begravningsannonser, foton och annat som visade att hon följde sin pojke – på håll – livet igenom.