Michael Håkansson och Madelein Gustafsson har haft sällskap i 17 år. Varit förlovade i 11.
-- Vi har funderat länge på att gifta oss, men det har inte blivit av, säger bruden.
Inte förrän nu.
Deras resväg på kanalen kantas av juniblommor och utmed vattnet vandrar människor på besök i Berg under pingstaftonen. När båten närmar sig vigselplatsen får den köra några extrasvängar så att kanalbåten Diana hinner slussa igenom innan ceremonin börjar. Dansbanan nedanför Oscars sluss har gjorts i ordning till vigselplats och pyntats med björklöv, vita syrener och liljekonvaljer.
För de närmaste släktingarna och vännerna finns stolar framställda. Men på kullen bakom och på gräsmattan intill bröllopsplatsen sitter och står många andra som vill ta del av det här pingstbröllopet.
Paret går i land. Nu kan ceremonin börja. Men var är prästen?
En stund blir det litet nervöst, men så kommer han, komminister Peter le Clercq. Och till tonerna av Greger Siljebos brudmarsch kan paret gå in på vigselplatsen.
Brudnäbbar är sönerna Marcus och Andreas, båda i kostym och fluga. De är väl medvetna om det högtidliga i denna stund och klarar att hejda springet i benen under hela akten.
När musikerna som avslutning börjar spela bröllopsmarsch från Gotland är Madeleine och Michael ett äkta par.
De har levt tillsammans i många år och vet vad som fungerar för deras del för att relationen ska hålla.
-- Man ska ta vara på varandra, säger Madelein.
-- . . . och ta vara på guldkornen i vardagen, tillägger Michael.