I dag, på söndagen, vimlar det av bilar och cyklister när cykeltävlingen "Roxen Runt" anordnas. Fast det är ingen tävling egentligen. Ingen tar tid och priserna lottas ut.
För 14 år sedan blev cykelbanan från Berg in till Linköping klar och då slog en tanke ner på allvar hos Christer Nyström: "Varför inte arrangera ett cykellopp runt Roxen?" Han fick med sig Torkel Åsenhed på idén och sedan dess har de varit de drivande bakom arrangemanget. I dag står de och fyller en släpvagn med saft, bananer, bullar och saltgurka som ska ut till en av depåerna där de runt 450 cyklisterna som anmält sig i dag kan fylla på krafterna under sju- eller fyramilarundan.
- Vi är mycket nöjda med årets deltagarsiffra. Det vackra vädret har gjort att många har efteranmält sig i dag, säger Torkel Åsenhed.
Sjumilarundan, som verkligen går Roxen runt, har god västlig vind i ryggen ner till Norsholm. Vid första kontrollen tankar Per Erik Johansson banan och bulle som han sköljer ned med litet saft. Han har kört "Roxen runt" alla fjorton åren.
- Inga problem för mig att köra sju mil. Jag springer med Corren varje morgon i 69 trappuppgångar, så kondition har jag.
De första milen har varit lättkörda tack vare medvinden, tycker han och har man kört fem Vätterrundor så har man god täckning för ett uttalande som:
- Det här fixar jag lätt, jag räknar med att gå i mål runt tvåtiden.
I den svarta ryggsäcken på pakethållaren har Per Erik en termos kaffe och en matlåda fylld med en korvmacka, en bulle och en liten sockerkaksskiva. "Det gäller att ha lite i reserv." Och öm i baken kommer han inte att bli, det är han säker på.
- Jag har läderrumpa, säger han och gränslar sin turkosblå treväxlade Crescent av sjuttiotalsmodell och trampar iväg med riktning Norsholm.
Efter kanalorten blir vägarna slingriga och backiga. Motvinden dämpas till viss del av skogen, men inte helt, och det knotas lite över blåsten. Cyklisterna kommer ibland i små klungor men många gör sitt eget lopp och ibland är det långt mellan pedalryttarna på den smala asfaltsvägen. Bilisterna tar god hänsyn, saktar in och håller ut. I allén upp mot Grensholm för vinden med sig en mastig doft av djur och gödsel till de flämtande cyklisterna i det svaga men långa motlutet. En viss lättnad kan skönjas i många ansikten då de svänger av på krönet och tar fart nedför i en annan riktning.
I en av backarna har Daniel Josephson med 108 på bröstet tagit paus vid vägkanten och ur korgen på pakethållaren plockar han fram smörgås och dricka. Svetten pärlar i pannan men han känner sig i fin form, säger han.
- Klart det känns lite och jag tog ut mig en aning då jag försökte hänga på ett par som körde lite fortare vid Norsholm.
Men nu är han tillbaka i sin egen rytm och låter sig väl smaka av matsäcken. Daniels förberedelser inför Roxenrundan är inte imponerande.
- Jag cyklar två kilometer tur och retur till jobbet varje dag, det är allt. Men det var vackert väder i dag och jag tänkte att jag prövar väl på och på den vägen är det. Det går säkert bra.
Termoskaffe avslutar den tio minuter långa rasten innan han knegar sig vidare på ettans växel uppför backen. När vi tar några bilder på cyklisterna i backen ropar nummer 90, Ingvar Nyström, när han gnetar förbi på lågväxeln:
- Kan ni inte ta bilderna i nedförsbackarna när man har lite bättre ansiktsfärg?
Några kilometer längre bort finns depå nummer två och där stannar de allra flesta för en paus och en saltgurkebit. Alla vi frågar tycker det går bra, ingen tänker bryta även om det börjar kännas lite i musklerna. Det är ju bara två mil kvar, säger till exempel Stina Wallin som tuggar bulle och dricker saft.
- Det går bara lite tungt på vissa ställen och vi cyklister pratar lite och har trevligt på vägen.
Stina är en van cyklist med två Tjejvättern på meritlistan. Hon cyklar till jobbet, och överallt annars också, varje dag i ur och skur.
Hennes motsats är kanske Jenny Houghton som trampar runt ihop med syrran Katarina.
- Jag har inte cyklat sedan i maj, säger Jenny, medan syrran stoltserar med minst en mil cykel per dag och påstår att hon får putta på sin otränade syster i uppförsbackarna.
- Men vi tävlar inte. Den som klarar sista backen mot Berg bäst får lite extra beröm av den andre, det får räcka så.
Jenny har lite farhågor om morgondagen trots att systrarna utrustat sadlarna med både gelékuddar och varsitt osannolikt hårigt sadelskydd. Katarinas liknar ett ihjällegat utegångsfår och Jennys mest en muterad igelkott med leopardmönster för nattbruk.
- Ja, de är lite ovanliga, medger systrarna.
Ute på de sista milen åker Oskar Ganestål och Mats Strand, samtalar och smider planer.
- Man ska inte åka fortare än att man orkar prata, säger Oskar och berättar att de är musiklärare på Lunnevad.
- Vi har diskuterat musik hela vägen och planerat några konserter under trampandet.
Och äntligen en ärlig människa som har modet att erkänna det jag frågat alla cyklister vi träffat under dagen. Vis av egen, bitter erfarenhet som jag är.
- Jo, jag är lite öm i rumpan. Jag har bara cyklat fem kilometer i år innan vi startade i morse, säger Mats.
Men han tar sig ändå i mål och får liksom övriga deltagare en plakett med texten "Roxen runt 2004" att ställa på bästa skrytplats i bokhyllan. Och kanske har han tur och vinner an av småvinsterna som lottas ut på startnumret. För tidtagning har man inte i loppet. I den här tävlingen är alla som tar sig i mål vinnare och det gör de allra flesta.
- Vi stänger målgången när siste deltagaren går mål, även om det tar tid, säger herrarna vid målskynket.