– Det går mycket djur här. I går kväll såg jag 30 hjortar åt ena hållet och 20 åt andra. Det har blivit mycket mer de tio senaste åren, säger Fredrik Ottosson.
Spåren syns. I höstsådden av säd tycks inte ett strå vara orört.
– För invintringen av sådden hade det varit bra om det fått lite höjd, för näringen och vinterhärdningen. Som det är nu så blir det sämre skörd.
Ett stycke bort är en vall både uppbökad och betad av vildsvin och dovhjortar. En hind strosar lugnt vid en åkerholme i det småbrutna och vackra landskapet.
– Vi måste harva, välta och så om gräsfrö, säger Maria.
Gården har brukats i generationer på Marias sida. Tillsammans med Fredrik tog hon över år 2001 och har idag 45 dikor med kalvar. Med utspridda arrenden brukar de omkring 100 hektar åker och 80 hektar bete.
Viltskadorna kostar. Lönsamheten för lantbruket i skogsbygd är redan pressad.
– Procentuellt sett så minskar skörden med 30 till 50 procent på grund av vilt, säger Fredrik.
De bedriver egen jakt på markerna och har utövat skyddsjakt.
– Vi har också försökt mota bort vilt och satt upp gamla tröjor och blinkande lampor, men viltet vänjer sig, konstaterar Maria.
Vad ser ni för lösning för att minska viltskador på er marker?
– Hårdare jakttryck överallt. Gemensamma jakter. Dialog med större markägare om att viltet skapar väldiga problem för de små gårdarna.
Vad får er att orka fortsätta?
– Vi trivs att vara lantbrukare, det är en livsstil. Det vore synd om generationers arbete skulle gå förlorat.