– Det är snart fyra år sedan, säger Sara Bergenrot med stor närvaro.
Hennes son Filip Kieback blev bara 16 år.
Sara väljer att hålla Filips liv och bortgång privat.
Istället vill hon prata om behovet av självmordsprevention.
– Innan Filip gick bort visste jag väldigt lite om psykisk ohälsa och självmord. Jag var en av alla som trodde att de som bestämt sig för att begå självmord också fullföljer. Det är en livsfarlig myt. Det går att förhindra självmord.
Nyligen lämnade Sara in ett medborgarförslag till kommunfullmäktige. Hon vill att kommunen tar fram en handlingsplan för hur självmorden ska minska.
– Det var en stor sak för mig att lämna in förslaget. Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något.
Känner du att du gör det för Filip?– Ja, på något sätt så vill jag att Filip ska vara med och hjälpa till att förebygga självmord genom en handlingsplan.
Efter Filips bortgång har Sara engagerat sig som volontär i organisationen Suicide Zero.
– Jag kände att jag ville engagera mig. Jag har läst allt jag kommit över och fått stor kunskap. Jag vet att psykisk ohälsa berör oss alla någon gång i livet, vissa mer och vissa mindre. Vi måste prata om vi har ont i själen och söka hjälp. Vi måste bryta tabun och skam.
Sara är övertygad om att suicidprevention fungerar. Hon önskar att det skulle vara lika självklart att söka vård för psykisk ohälsa som det är för den som exempelvis brutit ett ben.
– Men att förebygga självmord och psykisk ohälsa är inte enbart en vårdfråga. Alla som mår dåligt söker inte hjälp. Då behövs medmänskligt stöd och där är alla potentiella livräddare.
Sara ger ett exempel:
– Många är rädda för att fråga hur någon mår för att man inte vill lyssna på svaret. Gör det. Var artigt påträngande och fortsätt höra av dig till någon som har det tufft.
För den som är i ohälsa ger Sara andra råd:
– Våga berätta, det finns hjälp att få.
I medborgarförslaget finns fakta från Suicide Zero. Som att 685 personer i Östergötland tog sina liv under åren 2006–2016 och att ungefär tio gånger fler personer försökte.
Av texten framgår: ”De allra flesta som tar sina liv är deprimerande eller lider av annan psykisk ohälsa. Idag kan vi bota depressioner och det finns mycket kunskaper om hur självmorden kan minska radikalt. Men kunskapen är inte allmänt känd. Självmord är behäftat med stort stigma och okunskap.”
2008 antog riksdagen en nollvision för självmord, med innebörden att ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord.
Sara Bergenrot vill med sitt medborgarförslag att Åtvidabergs kommun tar fram en lokal nollvision, med delmål. Det kan vara att självmorden och självmordsförsöken ska minska med 30 procent på fem år.
– Det behövs en samordnare som kan leda ett långsiktigt arbete, säger hon.
En sådan tjänst skulle regelbundet bjuda in aktörer som på olika sätt kommer i kontakt med människor som har självmordstankar. Som förslag nämns psykiatrin, blåljusmyndigheterna, skola, arbetsförmedling, försäkringskassan, ideella organisationer och kyrkan.
– Det finns redan kommuner som arbetar så, säger Sara och uppger bland annat Norrköping.
Kommunfullmäktige har tagit emot förslaget. Ordförande Lennart Haraldsson (S) läste motivationen: ”Att minska självmorden i kommunen” innan förslaget skickades vidare till kommunstyrelsen med ett kort konstaterande: – Detta är viktigt.