Astrid Klaar har jullov och har flugit hem från Bosnien. Där läser sedan höstterminen på organisationen United World Colleges internationella skola i Mostar.
Nu sitter hon med benen korslagda i en fåtölj hemma i Åtvidaberg. Hon smuttar på hett kaffe och tänker tillbaka på valet att söka till UWC:s gymnasieprogram.
– En kompis ville söka och jag blev intresserad.
Ansökningsprocessen med personliga intervjuer och gruppdiskussioner var tuff, men Astrid var övertygad om vad hon ville. Det internationella utbytet lockade.
Hon berättar om många utlandsresor i barndomen och därefter engagemang i organisationen CISV, som genom utbytesprogram och lägerverksamhet arbetar för att skapa en fredligare värld.
– Jag åkte på mitt första utbyte när jag var tolv. Senare jobbade jag nationellt inom CISV.
Förra årets julklapp från föräldrarna var av internationellt slag - en resa med Åtvidabergs Kenyaförening till Nairobi och föreningens samarbetsort Juja, utanför Nairobi.
– Jag ville lära mig mer om deras skolsystem.
Det var just i Juja i februari i år som beskedet från UWC kom.
– Jag hade fått stipendium och kommit in.
UWC har 15 skolor runt om i världen. Astrid ler när hon berättar att Mostar var långt från hennes förstahandsval.
– Jag tror att UWC ville utmana mig genom att skicka mig dit.
Hon berättar om staden. Om kriget som lämnat kulhål i fasader och ruiner, om floden som delar etniska grupper av befolkningen.
– Mitt emot min skola fanns en bank. Det är bara ett stålskelett kvar.
Mostar drabbades hårt av kriget i Bosnien. 1993 stod slaget om Mostar. Den medeltida bron Stari Most sprängdes, men byggdes upp 2004 igen.
Här bygger UWC vidare på den tyske pedagogen Kurt Hahns vision om att ungdomar är nyckeln till varaktig fred. Det sker genom internationell förståelse och ansvarstagande för en gemensam framtid.
– Man läser sina två sista gymnasieår på UWC. Tanken är att man ska bli av med fördomar och knyta vänskapsband med elever från andra länder.
På UWC Mostar finns elever från många länder. Astrid räknar upp några; Zimbabwe, Pakistan, Indien, Kazakstan, Chile och USA.
Alla läser det internationella IB-programmet. Tempot är högt.
– Jag trivs jättebra, men det var jobbigt i början att inse att det är standard att man behöver plugga läxor varje dag. Elever från en del andra länder har väldigt mycket driv.
Hon bor på ett av skolans elevhem och delar rum med en tjej från Canada.
– Hon har blivit som en syster. Ena stunden bråkar vi, andra har vi det jättemysigt.
Fast hon nyss är hemkommen beskriver Astrid en slags hemlängtan till Mostar, till skolan och vännerna. Samtidigt inser hon vad hon saknat med Sverige och Åtvidaberg:
– Köttbullar, lyxen att allt fungerar, att det går bussar dit man vill, välfärdssystemet. Och så mamma och pappa, förstås.
Hon säger att hon lärt sig mycket på att vara hemifrån. Som att ta ansvar för sig själv och lösa egna problem.
Kan du rekommendera andra unga att söka till UWC?
– Ja. Absolut, även om jag bara gått en termin i Mostar än. Jag har haft så mycket kul och lärt mig så mycket. Det är verkligen toppen.
Man får verkligen kontakter med andra nationaliteter.
I mitten av januari vänder Astrid åter mot Mostar. På vägen dit ska hon besöka en skolkompis som bor i Prag.
– Jag inser att jag framöver kommer att ha vänner i olika delar av världen.