Allvarliga män blickar mot oss från allehanda underlag. På en kungligt dekorerad duk ligger mynt med de senaste fyra kungarnas profiler. Strax intill står en minnestallrik från tre kungars möte i Malmö 1914. På väggen mängder av kungligheter på fler tallrikar, inklusive ett antal med den nuvarande kungafamiljen.
– Här sitter gästerna i fint sällskap, skojar Lars om inredningen i rummet, som huvudsakligen är en matsal.
Men de kungliga är inte ensamma. Majlis Nygrens farbror Sven Natanaelsson från Mogata vid Söderköping ser även han ut att vara drabbad av stundens allvar på målningen, där han som ett ungdomsporträtt hänger omgiven av alla högdjur.
Det är ett riktigt samlarhem vi fått lov att besöka. Både Majlis och Lars har en lång historia tillsammans av att leta efter spännande föremål, på loppisar, på auktioner och på nätet.
Och frågan är vad som lockar dem båda mest. Är det själva jakten – eller är det att äga fynden? Under rundvandringens gång blir det alltmer tydligt att det nog är fyndjakten som lockar.
Lars berättar osentimentalt att han sålt en stor samling av 30- och 40-talsporslin från Upsala Ekeby. För fyra år sedan hade han fått ihop 3 000 föremål – och sålde så hela alltet till en annan samlare. Några få föremål behöll han, resten gjorde köparen lycklig. För Lars själv övergick fokus till att samla på kameror.
Nu är hans kamerasamling ett litet museum. Det svindlar vid tanken på hur många tusen ögonblick som frusit tiden, som alla kameror varit med om. Noggrant märkta vilar de på sina hyllor och på ett bord påminner en utställning om en av de riktigt stora fotohändelserna; Dagen D, 6 juni 1944 och landstigningen i Normandie. En Contax-kamera, några nävar sand från Omaha Beach och flera böcker om händelseförloppet i andra världskrigets slutskede ger bakgrund till bilder av den legendariske krigsfotografen Robert Capa.
Det är ingen svårighet att se kärleken mellan Lars och Majlis, och inte heller att de delar en passion. I huset samsas lätt en samling färgstarka äggkoppar i plast med en hylla fylld av biografier om framstående personer från hela 1900-talet. I Lars arbetsrum fylls fönsterbrädan av kända profiler i trä, skapade av Lars själv.
Paret har också en stor umgängeskrets med samma intressen och har länge varit aktiva i flera samlarföreningar. De tar ibland emot besök av någon intresserad klubb och njuter av att återskapa tidsandan för besökarna. Som vid ett tillfälle, när ämnet för besöket var andra världskriget. Då föreläste Lars och Majlis bjöd på kristidskaka med katrinplommon till kaffet.
I dag tycker de att huset är rätt ”fullt”. Det finns inte mycket utrymme för att skapa nya samlingar, det är tillräckligt att hålla ordning på det som finns. Men plötsligt kan samlingarna växa okontrollerat. Som den gången när Norrköpings samlarklubb hälsat på, då lämnade de som tack för besöket tio banankartonger fyllda av gamla kameror. Givetvis fanns det plats för dem i den fina kamerasamlingen... men paret åker inte på fyndresor på samma sätt som tidigare.
– Det var en rolig tid, säger Lars. Vi startade tidigt, vid 03-04-tiden på morgonen, och åkte till Skåne eller Skärholmen för att leta. När vi kom till Sillekrog stannade vi alltid och fikade i mörkret.
Det är inte svårt att föreställa sig triumfatoriska hemresor, med fynden liggande bak i bilen.
Men nu har vi alldeles kommit bort från rundvandringen, åter till kungarummet. Intill de allvarliga männen finns en specialbyggd hylla med färgglada plåtburkar, Majlis burksamling.
– Jag kan inte hålla på och köpa längre, jag har ju huset fullt, ler hon och tittar med ömhet på de fina burkarna. En sällsynt pjäs från Gevalia är dyrast, hon visar den stolt. Varken jag eller fotograf Daniel har någonsin sett något liknande.
– Jag köper det jag tycker om, säger Majlis. Inte för att det är en bra affär.
När vi går in i nästa rum visar Majlis på divanen och säger: ”Där är jag född”. Och hon är inte ensam om det, många kattungar har genom åren också dragit sina första andetag i den divanen.
Katter är nämligen särskilt välkomna i detta hem. I dag träffar vi Kalle, som har föregångare vid namn Musse, Signe och Gubben. Det finns fler djur med namn här, i trappan till övervåningen hänger den uppstoppade älgen Ragnvald.
I samma rum som divanen radas samlingarna upp, där står en grupp Erik Höglund-glas och där en hel hylla med servettdockor från nästan alla landskap – och en rostfri stol från en läkarmottagning.
– Det är doktor Brundins, berättar Lars och Majlis om stolen som tillhört den legendariske Åtvidabergsdoktorn. ”Ta en albyl”, skrattar Lars om ett stående råd, men berättar samtidigt också att den gode doktorn på 1940-50-talet ofta hjälpte till med pengar till receptet för den som hade det knapert.
I hallen hittar vi flera gåramålningar, en genre som med jämna mellanrum får Antikrundans experter att gå i spinn.
– Det där är ”Björnjägaren”, berättar Lars och pekar på en tavla i välkänt naiv stil från den självlärde Nils Rundgren som målade fantasifyllda bilder av abessinska kor, krokofanter och lappkåtor.
Som besökare blir man snart helt överväldigad av mängden föremål som måste studeras närmare. Vi tittar på en rad gubbar, där boxaren Ingo Johansson saknar sin motpart Floyd Pattersson. Två superkändisar på 60-talet, men Lars har ännu inte fått tag i Floyd som hade gjort paret komplett.
Vi fortsätter en trappa upp och där finns faktiskt den enda möbel som är köpt ny, tv-soffan. Ovanför den hänger en tavla med ett bekant ansikte. Kan det vara... Majlis? Jovisst, i huset finns flera anslående målningar i djärva kulörer gjorda av sonen Per-Olov. Han gick bort i unga år och det hade verkligen varit spännande att få se honom utvecklas, efter en så nyskapande start på konstnärskarriären.
Och konstnärligheten går i familjen. Lars har varit bild- och fotolärare på Alléskolan i Åtvidaberg i nära 25 år och sonen Lars-Göran ”Labbe” Nygren är lärare på Filmhuset, efter att ha varit filmare i många år.