– Jag var chockad när Åke ringde, säger Hanna Svensson.
Vi träffas över kaffe och bulle på Sandelius. Åke, det är Åke Söderqvist som tillsammans med andra åtvidabergare förvaltar minnesfonden efter Åtvidabergskonstnären Bernt Holmström. Vartannat år delas stipendium om 10 000 kronor ut till konststuderande med rötterna i Åtvidaberg.
Hanna Svensson säger att hennes föräldrar peppade henne att söka.
– Fast jag tänkte att jag inte är bättre än någon annan. Det är väl typiskt jante.
Från en oljemålning på väggen blickar Bernt Holmström ut över fiket. Hanna Svensson gillar målningen, även om Holmströms självporträtt är olikt det som hamnar på Hannas papper.
– Jag gör mest kroppar. Gängliga, långa, magra figurer.
Sådana som fick en åskådare under en konstrunda, där Hanna Svensson ställde ut för något år sedan tillsammans med andra elever som också gick på Alléskolan, att eftertänksamt fråga:
– Är det ditt kroppsideal?
Hanna Svensson har humor.
– Absolut inte. Men det är lättare att måla kroppar utan hull. Alla skelett med lite hud på ser ju likadana ut.
Hon går sista året på estetiska programmet med inriktning på bild och form på en liten friskola i Linköping. Med en termin kvar vill hon få gymnasiet överstökat.
– Jag vill komma vidare. Gå på folkhögskola och måla något år. Sen kanske gå en yrkesutbildning. Kanske resa. Jag vill göra massor av grejer.
Stipendiepengarna är välkomna och ska sparas ju material under de kommande studierna.
– Det känns skönt att ha lite säkrat.
Hon har med sig ett litet hopplock av alster som fanns i föräldrahemmet. Merparten finns annars i ettan i Linköping.
Det är lite bläck med gängliga, allvarliga unga män med stora ögon. En del i flytande tusch, en i blandteknik med kol och tusch.
Framtiden? Hanna Svensson vet inte om hon landar som konstnär. Hon säger" man ska ju försörja sig också". En tanke: "Illustratör! Det skulle man bli."