Det började som en vanlig influensa, hon blev trött och var sängliggande. På vårdcentralen sa de att hon fått körtelfeber. Efter några månader fick hon besked om att körtelfebern var borta, men tröttheten och smärtan var kvar. Den korrekta diagnosen kom först tre år senare – den obotbara nervsjukdomen fibromyalgi, kronisk smärta.
– För mig kom det inte som en chock. Jag hade vant mig vid tanken att jag alltid kommer att ha ont. När man går med smärta varje sekund, varje dag i tre år – då vänjer man sig vid tanken, men man vänjer sig aldrig vid smärtan, säger Cathrine Forsell.
Nu har det gått ett år sedan diagnosen. Förståelsen från omgivningen har ökat och Cathrine kämpar med att hitta sätt att leva med sjukdomen. För en tid sedan blev hennes tillstånd än värre då ett läkemedel mot fibromyalgin kom med en hemsk bieffekt. Hon drabbades av kronisk migrän.
Går det att beskriva hur det känns?– För mig sitter det bakom ögonen. Det känns ungefär som när man trycker ett finger mot ögonen tills det gör ont, hela tiden.
Sjukdomen syns inte utåt. För den som inte vet är det svårt att föreställa sig att den här glada och positiva tjejen ständigt har ont i huvudet och kroppen.
– Om jag har ont här, här och här men inte jätteont här, då brukar jag tänka på det stället som gör minst ont och vara glad över det, säger hon och visar på armen.
För att undkomma smärtan och blockera de ständiga signalerna till hjärnan har hon fått lära sig att tänka bort den. Det går aldrig att göra helt och hållet, men det hjälper. Hennes bästa sätt att fly undan är att förlora sig själv bland sockermassa, marsipan och smörkräm.
– När jag är där i stunden, när jag gör en ros eller någon annan figur, då är det hur underbart som helst. Men så fort jag slutar blir det som en baksmälla och allt kommer tillbaka på en gång. Håller jag på för länge blir symtomen värre.
Hon läser på restaurang- och livsmedelsprogrammet med konditorinriktning på Fria läroverken i Norrköping. Nästa vecka är det examensprov. Tre identiska marsipanfigurer som ska väga exakt 100 gram ska tillverkas och sedan skinande, perfekta chokladpraliner. Cathrine är inte särskilt orolig, det här är vad hon kan. En större utmaning kommer några dagar senare när hon reser till Uppsala för att delta i tidningen Hembakats mässa "Alla älskar hembakat", där Cathrine och nio andra tårtmakare valts ut bland tusentals sökande att tävla i tårtkonst.
– Jag är så himla glad och har fått så mycket energi av det här.
Hennes tävlingstårta ska gå i "Hitta Doris"-tema med mycket färg, koraller och liv. Alla tårtor i tävlingen är inte ätbara utan de flesta består av en frigolitbotten – det är inte smaken utan utseendet som är viktigast. Dessutom är det inte att rekommendera att ha en gräddtårta ståendes i rumstemperatur i två dagar. Med på mässan kommer också Cathrines stora idoler, och gräddan av konditorsverige, Roy Fares och Sébastien Boudet att vara. Hon följer alla deras bakningsprogram på TV och hoppas att hon själv ska kunna vara med någon gång. En sak är i alla fall säker, Cathrine kommer att fortsätta med sina tårtor och drömmen är att arbeta som tårtkonstnär på heltid i ett eget företag. Hennes filosofi är enkel:
– Det behöver inte finnas någon speciell anledning för att göra en tårta, man kan fira något varje dag.