Mannen som föll i vaken i Kvarnsjön hade turen att Susanne Andersson bor bara 150 meter från sjön. Hon har ett starkt säkerhetsfokus och god fysik. Hon är lantbrukare, har tagit två svenska klassiker och fullföljt Vasaloppet, Vansbrosimmet, Lidingöloppet och Vätternrundan flera gånger.
I Fröjerum, två och en halv mil öster om Åtvidaberg är landskapet kuperat och täckt med snö. Sjöarna är många, också de ligger denna Trettondag jul under ett snötäcke.
Susanne Andersson, 58 år och lantbrukare har sett väderprognosen. Ovädret som skulle komma blir inte så besvärligt. På morgonen ser hon fiskare åka förbi på den smala vägen som leder förbi huset ner mot sjön.
Hon brukar hålla koll på de som passerar. Ibland går hon förbi och frågar om fiskelyckan.
Men, först ska korna som går på lösdrift på gården ses till. Hon ringer sin dotter på vägen till lagården, de pratar en stund.
– Jag sa att jag kanske skulle kolla till fiskarna. Ja, gör det, sa min dotter.
En vecka senare:
Susanne Andersson sitter vid köksbordet. Hon säger att hon är lite obekväm över att berätta om det som hände veckan innan. Hon vill av respekt inte lämna ut någon annan, bara berätta om sin upplevelse.
– Jag har stark integritet, även för andra.
Trettondag jul:
Susanne Andersson är klar med djuren. Hon skottar snö och bär in ved. Det är då hon ser spåren i snön. Spåren av fötter som gått från sjön mot huset och sen tillbaka igen.
Hon ringer maken Björn som arbetar i skogen. Tänker att fiskarna kanske kört fast i snön. Sen går hon de ungefär 150 meterna ner till sjön.
– Jag ser en man som står och tittar ner i en vak. Jag ropar till honom: "Vad har hänt?" Han säger att jag ska komma, men jag har inga säkerhetsgrejer med.
"Han ska upp, han ska upp". Susanne Andersson hade bestämt sig när hon såg den livlöse äldre mannen ligga i en isvak i Kvarnsjön.
Susanne springer hem. Hon hämtar hundens eftersökslina och larmar maken om att ringa in hjälp. Tempot ner till sjön är högt. Hon ropar, men får inte svar om mannen på isen larmat 112.
– Jag larmar själv och sen har jag med mig en kvinna i telefonen hela tiden.
Hon slår hundlinan om magen, lägger sig på isen och ålar ut till vaken. Hon får ner en ögla i linan i det kalla vattnet och fäster den om mannens arm. Han är chockad och trött.
– Då tänker jag: Han ska upp.
Det blir hennes drivkraft.
Efter händelsen på Kvarnsjön varnade Borken Såkens fiskevårdsområde för svaga isar.
Tid är ett svårt begrepp i akuta situationer.
– Det är som om man går in en bubbla, man vet inte vad klockan är.
Susanne tror att hon kämpar ensam med linan fäst i mannen i tio minuter. Men mannen är hjälplöst kvar i vaken.
Under tiden ger Björn instruktioner till de två män, en barndomsvän och en närboende, som han ringt och som nu är på väg till sjön. Det finns en ryggsäck med rep och en flytväst i ett uthus på tomten.
Tankarna går snabbt när de båda männen kommer till sjön. En av dem måste vara kvar på land, ifall isen brister.
Susanne och makens barndomsvän kämpar på isen. De drar och drar, peppar varandra, men inget händer.
– Jag vet inte var jag får styrkan ifrån. Vi tittar på varandra och får samma tanke: "Han ska upp".
Och plötsligt spänns repet. Mannen i vaken kommer upp ur vattnet.
– Det var som om han fick en sista kraft och hjälpte till.
En hjälte. Räddningstjänsten kallade hennes insats heroisk. Susanne Andersson har svårt att se sig som hjälte: "Vi gjorde bara det vi skulle. Heroiskt eller inte".
Mannen dras ungefär 45 meter in mot fast land. Han är kall och inte talbar. Men flytoverallen har varit knäppt och kroppen är torr.
Larmoperatören som varit med under hela insatsen ger instruktioner: öppna flytoverallen, påbörja hjärtkompressioner, ge värme, dra i fingrar för att få igång cirkulationen. Kläder och en filt hämtas från en bil.
Den andre mannen som ensam försökt få upp den nödställde ur vaken är trött och tagen.
En vecka senare:
Det är varmt i huset och det knäpper från veden i köksspisen. Det är också med värme i rösten som Susanne talar om larmoperatören.
– Det var så skönt att höra henne när vi var på sjön. Ibland behövde jag båda händerna och stoppade mobilen i fickan.
– Vi fick hela tiden veta att vi skulle hålla avstånd till varandra och inte vara på samma plats. Vi fick så mycket goda råd.
Hon hörde också sin mans ord klinga under insatsen: Säkerhet, säkerhet.
"Den bästa gåvan var samtalet från en nära anhörig till mannen. Läget var stabilt. Vi grät ikapp", berättar Susanne Andersson.
På Hörsjön har någon gått på bryggan och ut på isen.
Det är ett givet förhållningssätt på Majängen. Ensamarbetet med nötdjuren och i skogen, långt ifrån räddningstjänst och ambulans, måste ske utan att man utsätter sig för risker.
– Vi tänker mycket på säkerhet här.
Det är som om mannen som föll i vaken haft tur i oturen. Inte bara att Susanne hade handlingskraft och koll på var linorna fanns. Hon är vältränad och har god fysik.
På en vägg hänger medaljer; Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimmet, Vätternrundan. Susanne har tagit två svenska klassiker, men kallar sig bara motionär.
– Jag måste vara tränad för att klara av jobbet med djuren och för att må bra.
Hon är också utbildad fritidsledare och har jobbat inom LSS i Söderköpings kommun. Under utbildningen läste hon isvett.
– Jag tänkte inte på det när jag var på isen, men vi gjorde rätt. Någonstans sitter kunskaperna fast.
Trettondag jul:
Klockan är 14.06 när Corren skriver: "Räddningstjänstens vakthavande befäl Lennart Ågren berättar att personen som föll i sjön är uppe på land."
"Personer på platsen har gjort en heroisk insats och fått upp personen. Men vi vet ännu inte hur tillståndet är för denne, vi har inte kommit fram till platsen ännu."
Vad gör man när man ser en man stå vid en vak och signalera hjälp? Susanne springer hem efter en lina. Sen knyter hon den om magen och ålar ut på isen.
Läget för mannen bedöms som kritiskt när räddningstjänsten kommer fram. Han kan ha legat i vattnet i två timmar.
Susanne vet inte hur många räddningsfordon som är på platsen. Bara att det är många. Hon och de båda männen som agerat får prata med räddningspersonal innan de går hem till Susanne.
De dricker något varmt. Pratar vidare.
På kvällen sjunker insikten in.
– Vi gjorde det som jag tror att alla andra också hade gjort.
Händelsen på Kvarnsjön har stannat kvar. Det gick bra. Mannen som legat i det iskalla vattnet i ungefär två timmar överlever. "Det är den största gåvan", säger Susanne Andersson.
Sms med rosor och hjärtan strömmar in i telefonen. Men den bästa belöningen är ett samtal:
– En anhörig till mannen ringer. Läget är stabilt. Då gick luften ur mig. Vi grät ikapp.
En vecka senare:
Allt har gått bra. Mannen som föll i vaken är återställd.
Hemma funderar Susanne vidare på säkerheten vid de sjöar om ingår i Borken Såkens fiskevårdsområde. Här finns bra vägar till sjöarna och ramper för de som vill lägga i sina båtar.
Susanne Andersson är inte redo att gå till Kvarnsjön än. Hon visar oss istället Hörsjön, en av de sjöar som ingår i Borken Såkens fiskevårdsområde. Familjen är engagerad i fiskevårdsområdet och nu tänker Susanne Andersson se över säkerheten och förse sjöarna med livbojar och rep, om någon skulle behöva hjälpa någon nödställd.
– Vi behöver stärka upp säkerheten och köpa in livbojar och rep, för de som kan komma att behöva hjälpa till om det händer något.
Någon promenad till Kvarnsjön för bilder blir det inte. Susanne vill bearbeta händelsen och gå till sjön med sina närmaste först när hon känner sig redo.
Istället åker vi från Majängen mot Hörsjön, som också ingår i fiskevårdsområdet. Det är fotspår på isen, de leder både ut och tillbaka. Susanne ser eftertänksamt ut mot sjön.
– Jag är glad att det var snö den dagen. Annars hade jag inte sett spåren hemma.
En januaridag när solen knappt tar sig genom molnen, precis en vecka efter insatsen i Kvarnsjön, ligger isen under ett snötäcke på Hörsjön i Fröjerum. Det är vackert, men förrädiskt.
Räddningstjänsten Östra Götaland har i veckan delat ur en utmärkelse till Susanne Andersson för rådigt ingripande efter en avgörande insats på isen. Hon hyllas för sin snabbtänkthet och sinnesnärvaro under händelsen på sjön.