På hörnet till Kungsvik gårdsbutik växer klätterrosen som familjen Brusman Nilsson fick efter Marcus bortgång. Den följde med i flytten från Missmyra och står nu i knopp.
Grusvägen till Kungsvik går genom vackra sommarhagar. Det blommar och doftar lantbruk.
Gårdsmiljön är som hämtad från ett omslag till en feelgood-roman. När Cattis Brusman Nilsson drar i skjutdörren till altanen öppnar hon också en handling som skulle kunna rymmas mellan pärmarna: kvinnokraft, moderskap, vänskap, kärlek, den lilla gårdsbutiken, alla djuren på gården och viljan att skapa ett gott liv och ett liv man själv rår över.
Men först bjuder hon på kaffe och hembakad sockrad kardemummabulle.
– Nej, det är inte jag som bakat. Det är Camilla, skrattar Cattis och presenterar väninnan i kökssoffan.
Camilla Thor är också en av livets alla trådar. Hon och Cattis lärde känna varandra 2004 och har följts åt sedan dess. Hade det inte varit för Marcus, som föddes 1987, hade kvinnorna kanske inte mötts.
Cattis Brusman Nilsson mötte Camilla Thor på en utbildning efter Marcus död. De blev nära vänner och förverkligade förra året drömmen om en gårdsbutik.
Vi börjar i Björsäter. I augusti 1987 får Cattis sin andra son, Marcus. Han är trött och sover mycket, men Cattis får lugnande besked från barnavården när hon ställer frågor. Vid två månader vrider han huvudet i kramp, bort från bröstet när Cattis ammar. Senare börjar han skrika.
– På sjukhuset tog de in honom direkt. Läkaren sa att han skulle bli ett paket och frågade om jag ville lämna bort honom. De trodde att han skulle leva fyra år. Han blev 16 år. Han fick bo och dö hemma.
Cattis Brusman Nilsson talar osentimentalt om de 16 åren åren som Marcus, en av hennes fem söner, levde. Han var svårt multihandikappad och gick bort 2004.
Rösten bär utan hinder. Cattis berättar om beslutsamheten att vårda Marcus hemma.
– Det fanns inget annat för mig.
Det var tuffa år. Marcus var svårt multihandikappad, troligen till följd av ett virus under graviditeten. Han kunde ha upp till 60 kramper om dygnet och hade en 50-procentig vridning av kroppen. Höfterna var ur led och han fick sondmatas. Han drabbades återkommande av lunginflammationer och krävde 20 timmars vård per dygn. Han kunde inte gå eller prata.
– Det var en befrielse när han gick bort 2004. Att veta att han inte hade ont längre. Att det var lugnt. Att han har det bättre nu.
Hon säger det med värme i rösten och formar armarna som om hon höll sin 120 centimeter långa Marcus i famnen.
– Efteråt kom en känsla av frihet. Jag har bevarat den sedan dess.
Den som hållit ett lamm i sin famn förstår känslan. Cattis Brusman Nilsson gosar med ett av gårdens yngsta tillskott.
Året efter bestämde Cattis sig för att göra något hon själv ville– att börja studera. Valet föll på djurhomeopati och veterinärmedicin i Mora. Under de två studieåren 2005– 07 mötte hon Camilla Thor.
– Vi är bästa vänner, säger de båda övertygande och talar om en stark vänskap och om att de kompletterar varandra med sina olika styrkor.
Cattis slås av en tanke:
– Det är många historier som flätas samman. Jag tackar Marcus för det.
Cattis Brusman Nilsson visar gärna sina Gästrikefår, som är en svensk allmogeras. På Kungsvik finns 20 tackor med lamm som fötts i år. Samtliga ingår i en genbank för att kunna bevara rasens unika gener.
Vad vore en gård utan höns?
Efter studieåren flyttade Camilla Thor med familj från Vikbolandet till Missmyra gård, som familjen Brusman Nilsson arrenderat i tio år.
En tid innan hade Cattis mockat hästboxar på granngården till Kungsvik. Hon hade stannat upp, blickat mot Kungsvik och tänkt: "Där skulle man bo".
– Vi var färdiga med Missmyra.
Tanken om att flytta slog rot, samtidigt som den tidigare arrendatorn skulle lämna gården. Cattis fick med sig sin man, Robert Nilsson i planerna. 2007 flyttade familjen in.
Livet på idylliska Kungsviks gård i Värna blev bra. Cattis Brusman Nilsson, 57 år bestämde sig efter sonen Marcus bortgång för att göra något för sig själv. "Jag ville göra mig av med allt som inte påverkar mig positivt och lever så idag också", säger hon.
På Kungsvik är livet jordnära. Lantbruket drivs ekologiskt. Här finns 14 Herefordkor, åtta kalvar, en Shetlandsponny, en minishetlandsponny, de tre Linderödssvinen Kerstin, Greta och Doris, 20 Gästrikefår med lamm och en bagge av samma ras, sju andra får och baggar, två vallhundar, höns, angorakaniner och flera bisamhällen.
Stämningen på Kungsvik är skön. Både människor och djur tar stöd av varandra.
Tre glada Linderödssvin; Kerstin, Greta och Doris bor på Kungsvik. De låter sig klappas och delar gärna på en knippa gräs.
Förra året förverkligade Cattis och Camilla en dröm om en gårdsbutik i den lilla röda flygeln på gården.
– Vi har alltid pratat om att göra något ihop och att förädla det som finns på gården.
"Vi vill vara ett utflyktsmål. Man ska kunna komma hit utan att känna sig tvungen att handla något"
De öppnar de gröna pardörrarna till gårdsbutiken. Här finns fårskinn och växt- och svampfärgat garn från gårdens lamm och får. Ett anslag om lammkött sitter vid entrén, liksom en affisch med utbudet av ekologisk glass. När frukt- och bärsäsongen drar igång ska det kokas marmelad och under sommaren ska honungen slungas.
Förra året öppnades gårdsbutiken i Lillstugan. Cattis Brusman Nilsson och bästa vännen Camilla Thor hade drömt om att förädla det lantbruket och djuren på gården ger. "Vi vill utveckla detta vidare och vara ett utflyktsmål", säger de.
Ull från gårdens får har spunnits till garn och färgats av växter och svampar.
I butiken märks också Cattis vurm för gårdsromantik och heminredning, en del tillverkat av lokala företag. Utanför står kafémöbler. Och runt om på gården finns djur att klappa.
– Vi vill vara ett utflyktsmål. Man ska kunna komma hit utan att känna sig tvungen att handla något.
Vid husväggen står en klätterros i knopp, Marcus ros som familjen fick när han gått bort. Den följde med i flytten från Missmyra.
– En symbol för att det blev bra, säger Cattis.
Grisarna på Kungsvik är nyfikna och vänliga.