Varje gul och röd kartnål visar platsen för en station längs det smalspåriga järnvägsnätet, årtal ej känt.
Färden är med dagens mått både värdigt långsam och tämligen skakig. Hastigheten 15 km/tim ger utrymme för både intryck och vila. Man bör absolut sitta ner hela tiden, och gärna sänka det mentala tempot några grader.
Så har det inte alltid varit. Järnvägen innebar vid dess tillkomst vid mitten av 1800-talet både komfort och högt tempo. Möjligheter att transportera gods och människor hade legat antingen i häst och vagn på leriga skumpiga stigar i mer eller mindre obekväma fordon, eller över vatten, då betraktade som transportvägar, numera som hinder. Med järnvägen kom en revolution.
Den ursprungliga järnvägen från sjön Risten byggdes vid 1850-talet för att transportera framför allt virke och sågverksprodukter som kom till hamnen från skogsindustrin i området och som skulle föras vidare ut i världen. Samtidigt öppnades möjligeter också för lokala transporter av både människor och gods, vilket ledde till att samhället utvecklades i allt högre takt.
Starkt pådrivande för järnvägsutbyggnaden kring Åtvidaberg var baron Seth Adelswärd. En av Sveriges absolut äldsta järnvägsvagnar – byggd 1858 – renoveras nu i Lakvik och kallas "baronvagnen", då den sannolikt är byggd som baronens privata vagn. Den påkostade inredningen, med bland annat lädersäten, talar för detta.
Idag är Risten-Lakviks muséijärnväg ett uppskattat turistmål, med cirka 3 500 besökare under ett normalår. Förutom att åka ångtåg och studera gamla spännande lok och vagnar finns möjlighet till fika.
För att verksamheten skall flyta på och utvecklas krävs många frivilliga krafter. Räls skall kånkas, slipers baxas, det skall svetsas och målas, lok skall köras, kaffe skall kokas, biljetter skall säljas, det skall berättas och informeras, gångar skall krattas, bullar skall bakas, hus skall underhållas, ritningar studeras, ny räls skall letas och byggas och våfflor skall gräddas.
Dagens arbetsstyrka vid Risten-Lakviks muséijärnväg.
Muséiföreningen Risten-Lakviks järnväg bildades 1971 och har idag cirka 150 medlemmar. Varannan vecka träffas ett 20-tal av dessa för arbete på järnväg, stationshus och banområde.
Nybliven ordförande i föreningen är Lennart Jönsson.
– Jag är egentligen inte någon järnvägsspecialist, men jag har blivit alltmer engagerad, först som återkommande besökare, men också på grund av hustru Karins engagemang som lokförare vid järnvägen. Lennart och Karin har sedan många år sitt sommarboende i området.
Lokförare för dagen är Karin Södergren och Peter Johasson. På marken föreningens nye ordförande Lennart Jönsson.
Och arbetet i föreningen är intensivt. Detta konstaterade dåvarande landshövdingen Elisabeth Nilsson i samband med en invigning 2012 av ny bansträcka, då hon uttryckte att "i den här föreningen finns inga latmaskar".
Också ekonomiskt tar medlemmarna stort ansvar. Bidrag har kommit från såväl staten (Riksantikvarieämbetet) som Kungafonden, plus lokala donatorer, men stora delar av verksamheten finansieras av medlemmarna. Inköpet av den mark som banvall och stationsområde ligger på finansierades fullt ut av medlemmar – kostnaden 21 000 kronor 1971.
En natt 1987 genomfördes en mycket speciell landsvägstransport genom landskapet. Då flyttades stationshuset vid Bersbo till Lakvik. Huset monterades inte ner utan togs på lastbil i sin helhet, i promenadtakt och med personer som gick före och lyfte el- och telefonledningar.
Järnvägsstationen vid Risten.
Möjligen Sveriges äldsta järnvägsvagn - byggd 1858 för baron Seth Adelswärd, och finansierad av denne. Vagnen byggdes ursprungligen för sträckan Bersbo-Åtvidaberg, men flyttades sedermera till Lakvik för renovering, som utförs av Anders Sörman (t v). Hans Blomberg är ciceron.
Hans Blomberg visar de nytillverkade vagnshjul som ingår i renoveringen av "Baronvagnen". Hjulen är gjutna i Lettland och slutbearbetade i Sverige och levererades nyligen till Lakvik för montering.
Hans Blomberg visar den så kallade markisvagnen, byggd 1858, och som nu renoveras.
Lakviks nuvarande stationsbyggnad och kafé är flyttad från Bersbo 1987. Bygganden transporterades då på lastbil i ett stycke och nattetid.
Muséitrafiken körs normalt från sista veckan i juli fram till Östgötadagarna 4 -5 september. Detta pandemiår startar verksamheten den 24 juli.