Det är något magiskt med orten. Trots att de permanentboende inte är fler än ett 60-tal finns här en kreativitet och en glöd för hembygden som sticker ut. Borkhultsdagen, med lokala hantverkare och producenter, drar stora skaror och det var här som Åtvidabergspartiet tog sina första staplande steg.
Matilda och Elisabets föräldrar kom hit under gröna-vågen-svängen på 80-talet. Tillsammans med andra unga barnfamiljer bosatte de sig i de gamla arbetarbostäderna.
– 25 ungar sprang omkring och lekte kring den gamla kvarnen och resterna av tegel- och pappersbruket, spikfabriken och tändsticksfabriken, berättar de.
Uppväxten präglade dem. Efter studier i storstäderna, och med bra jobb i Göteborg respektive Stockholm, har de hela tiden längtat tillbaka. Till friden, tystnaden, djuren och naturen, där både havsörn och tranor sveper över taknockarna.
När Lapphem blev till salu för några år sedan högg de direkt. Nu hyr de ut fyra smålägenheter året om, med egna ingångar på andra våningen. Sommartid driver de kafé med våfflor efter hemligt recept, arrangerar kurser och kulturevenemang.
Skogar och sjöar, runt orten finns gott om vandringsleder där det garanterat inte är någon trängsel. Eller så kan man paddla i Borken.
– Vi har ett "göra-ingenting-paket" också, där man äter, dricker och bara är. Då kan man lämpligen bo i antingen "Möshumlan" (en oföretagsam person) eller i "Druskan" (lat kvinna).
Med lite perspektiv vill de utforska det östgötska än mer. Vad är typiskt? Vilken mat går bäst? Vilken musik har varit tongivande?
Så hur är den "typiska" östgöten?
– Inte så skrytsam av sig och med behaglig självdistans. Östgöten kan säga dräpande saker, men på ett förlåtande sätt. En viss vresighet, lite vemod, hög arbetsmoral och hjälpsam i det tysta. Man tar hand om varandra.
Tillsammans med sina män gör de merparten av arbetet själva. Byter takpannor, snickrar och målar, lagar middagar med östgötsk touch, underhåller med östgötska visor, sköter köksträdgården, tar hand om 45 fruktträd, anlitar konstnärer och musiker . . .
Arbetsdagarna är långa och när säsongen är över och de ska återvända till ett mer passivt liv i storstadslägenheterna gråter de en hel dag – och drömmer om att flytta hit på riktigt. Livet är för kort för att inte bo där man mår som bäst, tänker de.
– Det är ett jäkla slit här, men ett kärt slit.
