Iris är en Shetland sheepdog, även kallad sheltie. Hon har tät fluffig päls.
Den nya hundrastgården ligger alldeles i utkanten av Åtvidaberg, vid den norra infarten till Nygård nära riksvägen. Har fanns en gång en plantshop.
Nu ramar höga gröna staket in rastgården. Den består dels av en jämn gräsyta, dels av naturmark med en liten slänt och träd. Vid ena ingången finns ett bord med bänkar.
– Vi har nästan precis fått upp staketen, säger Mattias Gustafsson, tillförordnad enhetschef inom gata och park på kommunens tekniska förvaltning.
Hundrastgården är inte färdigställd förrän i mars, betonar han.
– Officiellt är den inte öppen än. Vi ska göra mer. Det ska in några stockar och betongrör som hundarna ska kunna hoppa på och springa genom.
Trots att det återstår arbete har hundägare redan lockats till hundrastgården. Correns utsända släpper in sin Anton för att testa.
Terriern Anton är nöjd över att få vara lös i hundrastgården. Bäst? "Att få lukta och kissa på platser där andra hundar kissat." (Mattes tolkning)
Terriern lyfter knappt blicken. Han har nosen i marken istället och lyfter på hanhundars vis benet, för att markera. En godisbit lockar till lite skutt och spring, men dofterna roar mest.
Tursamt nog smiter hunden förbi ett par högar med hundbajs.
Oppsan! Flera högar med bajs ligger kvar inne i rastgården.
– Vi ska få upp en papperskorg med behållare för hundbajspåsar. Det ska uppmuntra folk att plocka upp efter sina hundar, säger Mattias Gustafsson.
Men är det inte självklart?
– Jo, det är ett eget ansvar. Men vi kommer att ha skötsel här. Kommunens serviceverkstad ska se till rastgården.
– Vi ska också få upp en informationstavla med förhållningsregler. Det ska gå att ändra texten där om det behövs.
Det hundarna lämnar efter sig ska plockas upp. Det kommer att framgå av informationsskyltar som ska sättas upp. Även papperskorgar ska ställas ut vid rastgården.
Flera medborgarförslag om hundrastgårdar har kommit in till kommunen under de senaste åren. Rastgården i Nygård är ett svar på de många önskemålen.
Eva Bloom stannar bilen på parkeringen. Hon har läst om hundrastgården på Facebook och vill ta sig en titt. Hon spänner selen på sheltien Iris.
– På 70-talet kämpade vi för en hundgård i Åtvidaberg. Jag hade vinthundar då och de behövde springa av sig, men kunde inte släppas lösa eftersom de är jakthundar. Den gången föll det på att det inte fanns någon som kunde vara ansvarig, berättar hon.
Nu välkomnar hon kommunens satsning.
Sheltien Iris håller sig gärna nära matte Eva Bloom. "Hon har nedsatt syn", förklarar Eva som var med och kämpade för en hundrastgård i Åtvidaberg redan på 1970-talet.
– Ja, även om jag har trädgård och kan släppa hundarna där. Det är jättebra att hundar kan få springa på lite större ytor.
Iris är försiktig och nosar sig fram längs staketet. Hon har nedsatt syn och tar det lugnt.
– Hade jag släppt sonens labrador här, då hade blivit spring, skrattar Eva Bloom.