Den ettåriga Golden Retrivern Tango tar emot i hallen. Han visar stolt upp sina fynd – ett par raggsockar och en mössa.
– Sockarna är helt nya. De som det redan var hål i ville han inte ha, säger hans matte Neele Doose med en blandning av ett skratt och en suck.
Hon har lång erfarenhet av djur och av yrket som veterinär.
– Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna i Småland och senast på Växa i Linköping, berättar hon.
Hon har också jobbat som viltpatolog. Där ingår bland annat att utföra obduktioner av vilda djur där dödsorsaken är svår att fastställa.
Hon säger först att hon aldrig har tyckt att det har varit äckligt att obducera djur. Sedan drar hon sig till minnes ett tillfälle under studierna då hon jobbade på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.
– En utter som skickades in hade fastnat i ett fiskenät och legat i vattnet ett tag. Den skulle jag undersöka hjärnan på och det var det äckligaste jag har varit med om, säger hon.
Det var då hon fick lära sig att smörja tigerbalsam under näsan.
Förra sommaren flyttade hon tillbaka till Åtvidaberg och i mitten av oktober bestämde hon sig för att starta eget.
– Det är så mycket annat på en arbetsplats än själva arbetet och jag dras lätt med i negativa stämningar. Så ville jag inte ha det, jag vill trivas i min vardag.
Som veterinär är det inte helt orimligt att starta eget, menar hon. Under flera år har Sverige lidit brist på veterinärer. Utbildningen är lång och det tar tid att få ut nya veterinärer i yrket.
– Men det är såklart svårbedömt innan man startar. Kommer jag att behövas i Åtvid?
Vilken prissättning man ska ha är också något Neele har funderat mycket över.
– I slutna veterinärgrupper diskuteras prissättning väldigt mycket. Som veterinär har man mycket ansvar och lång utbildning. Även om man kanske bara är hos en kund i en kvart så kommer man snabbt upp i kostnad med allt runtomkring. Jag har tittat på vad kollegor har för priser, säger hon.
Hennes företag bygger alltså på att hon kör hem till kunderna.
Men du tar ingen utkörningsavgift?
– Nej, inte i närområdet. Om det tar fem minuter att köra är en sådan avgift helt jävla värdelös, säger hon.
Även om hon mest sysslar med stora djur så kan hon också hjälpa till med lite grejer på smådjur såsom kastration av hankatt, vaccinationer, chippning och liknande.
– Men jag tycker att det är jättekul med akutfall, säger hon.
Det hon har med sig när hon åker ut på jobb är bland annat sprutor, bandage, dunkar med glidslem och kirurgiska material som kastrationstång. Stetoskop och febertermometer är dock det viktigaste.
Veterinärförbundet har tidigare larmat om att svenska veterinärer ofta mår psykiskt dåligt. Hur ska du orka med?
– Jag har redan varit utbränd, så nu är jag klar med det, säger Neele och skrattar.
Sedan blir hon allvarlig.
– Jag vill inte bli utbränd igen. Jag inbillar mig att det kan vara lättare som privat. Man måste lära sig att vara "good enough" – man kan inte allt och man kan inte göra allt. Det är viktigt att prata om hur man mår och vi är bra på att stötta varandra inom kåren.
Varför mår så många veterinärer dåligt, tror du?
– Jag tror att man ställer höga krav på sig själv samtidigt som djurägarnas krav har ökat. Rädslan för att bli anmäld finns också alltid med.
Nu ser Neele fram emot att ta emot fler kunder. Hittills har hon mest blivit kontaktad av smådjursägare.
– Men får har en speciell plats i veterinärhjärtat, säger hon.