Det är tid för uppbrott. Elisabeth Svensson, som blev Timpelina när hon 20 år ung mötte sin blivande make Sven-Tore med smeknamnet Timpa, ska flytta.
– Till hemmet. Till ett äldreboende i Åtvidaberg. Men jag vill inte. Jag vill vara kvar här, säger hon uppgivet.
Här är hemma i det gamla skolhuset i Falerum, dit hon 1961 kom som hemsyster och fick sin tjänstebostad.
Senare, 1983 köpte hon och maken huset. De bosatte sig på övervåningen och byggde tillsammans sitt livsverk på bottenplanet.
På väggarna sitter mängder med tidningsartiklar upptejpade. Här finns reportage om konstvävnad, om växtfärgning, om kvinnor som funnit ro och gemenskap vid vävstolarna och inte minst om Timpelina själv och hennes passion för vävning.
Hit till vävstugan kom kvinnor för att väva. För att föra skytteln fram och tillbaka genom varpen till vävstolens dunk. För att skapa mönster och vävar av fina trådar i lin och bomull.
– Vi hade 21 vävstolar som mest. När vi köpte huset åkte Timpa runt överallt och hämtade vävstolar.
Hon, som fyllt hela vävstugan med liv och garner, och vävt mer plädar, konstvävar, dukar, mattor, tyger än det går att memorera, är trött av sjukdomar och värk.
– Jag har ont överallt. Jag bröt båda armarna och slog i benen för drygt ett år sedan. Det hjälper inte med rullator, jag kör ikull iallafall.
Tanken på den kommande flytten är tung. Elisabeth värjer sig från den.
Vännerna Siw-Brith Hydén och Lena Djurström har kommit för att hälsa på. De vill stötta inför flytten och hjälper så långt det är möjligt till med att tömma vävstugan. De har hållit en utförsäljning och förbereder för ännu en.
Vi dricker kaffe i vävstugans kök när Elisabeth fäster blicken på telemasten på andra sidan vägen.
– Om jag orkade skulle jag ta en stege och klättra upp och se om Sven-Tore räcker mig handen.
Det blir tyst. Bara kylskåpets brummande hörs.
Sven-Tore gick bort år 2000. Han föll till golvet mitt under en föreläsning i Mosshult. 15 minuter tidigare hade han kört dit med passagerare i bilen.
– Han hade problem med hjärtat och levde på övertid. Vi visste det.
På bordet ligger ett inramat fotografi. Timpa och Timpelina i sina långa mörka flätor håller om varandra, klädda i Tjustdräkter.
– Jag vävde allt tyg till dem, utom skjorttyget.
Hon tömmer kaffekoppen och sluter ögonen. Det är dags att vila. Stegen är tunga när hon går genom rummen. Hon stannar till vid en vävstol och stryker sina svullna och ömma händer över en väv av det tunnaste garn och finaste varp. Många meter varp är kvar att väva och ge färg och mönster.