Vildsvin orsakar stora skador i lantbruket, menar LRF Östergötland och uppger stora problem med vildsvin i hela länet; från skogs- och mellanbygder som Kinda, men också i rena slättbygder, som Vadstena.
Det var efter ett tips som Patrik Andersson, lantbrukare och ordförande i LRF i Åtvidaberg tog sig till utfodringsplatsen i Yxnerum.
En bit in på en mindre väg hittade han en åtelplats med ett berg av sockerbetor.
– Min reaktion? Ja, det var med ledsamhet jag såg det där, säger han under ett digitalt möte.
Med i mötet är också LRF:s ordförande i länet, Jeanette Blackert, samt Jonas Edlund, skog- och viltansvarig i LRF:s regionstyrelse, och Anna Åman Sigbjörnsson, verksamhetsutvecklare samt skogs- och viltansvarig inom LRF Östergötland, Södermanland och Örebro.
De ger en och samma bild:
I hela länet beskriver lantbrukare problem med växande viltstammar. Det leder till skador inom både skogs- och lantbruk. Höga populationer av vildsvin och dovhjort kan orsaka skördebortfall på 50-70 procent, men också upp mot 100 procent i värsta fall på utsatta ställen.
De nämner nedbetade betesmarker och vallar. Åkrar, där grödor äts upp och maskiner körs sönder av stenar som bökats upp.
– Det blir inte lönsamt att bedriva lantbruk under de förutsättningarna, säger Anna Åman Sigbjörnsson.
Patrik Andersson som driver lantbruk är själv drabbad, trots jakt på sina marker.
– Det blir en hoppplös situation. När jag fått till en ny vall kommer djur från andra marker och äter upp skörden.
Skador i lantbruket på grund av vilt är ett nationellt problem. Enligt Naturvårdsverkets förvaltningsplan för vildsvin ska dessa skador halveras till 2025.
– Det är anmärkningsvärt att det är tillåtet att utfodra och på så sätt utöka stammen. Det går emot planen, säger Anna Åman Sigbjörnsson.
Den regionala viltförvaltningsdelegationen som består av markägare, jägare och näringen och som samordnas av länsstyrelsen har kommit överens om att inte överutfodra med rotfrukter. Men det finns inte något generellt förbud.
Här bryter Jonas Edlund in. Han reder ut begreppen:
– Vid en åtel ska man locka till sig djur för att underlätta jakt. Det kan vara med några deciliter majs och säd, det leder inte till ökad population. Under stränga vintrar kan man stödutfodra som en tillfällig, livsuppehållande åtgärd.
Tonvis med sockerbetor fyller inte en sådan funktion. Det är ren utfodring, menar Patrik Andersson.
– Det är för jakt och för att samla in mycket djur till en plats. En hel del markägare verkar tycka att det är en rättighet att vräka ut foder till det vilda.
Han fortsätter:
– När fodringen upphör då sprids vildsvinen över alla marker runtomkring. Då får alla problem, även de som försökt skjuta av för att minska stammen.
Tolv ton sockerbetor lastades i december av vid en åtelplats i Yxnerum. LRF klagade hos kommunen och vill få stopp på utfodring som kan gynna redan stora stammar av vildsvin. Jaktarrendatorn Anders Kjerrman uppger att sockerbetorna lastades av på platsen, men att de några dagar senare kördes ut till andra åtelplatser.
Jeanette Blackert, som föder upp tamgris dömer ut fodring med sockerbetor, även av andra skäl:
– Sockerbetor är inget lämpligt foder. Grisar behöver allsidig kost. Jag ser själv på våra suggor, de måste ha fibrer och äter halm. Annars får de magsår.
Med en mycket kolhydratrik kost behöver vildsvin, men främst hjort, kompensera för en frisk tarmflora. Jonas Edlund berättar om omfattade skador på vall, åker och skog omkring återplatser, där det fodras med betor.
Han pekar också på förruttnelsen, som uppstår när tonvis med betor tippas i naturen. Jeanette Blackert fortsätter:
– Som djurägare skulle jag aldrig få utfodra på det viset. Jag har krav, för djurens skull, att ha kvalité på fodret.
LRF anmälde i slutet av förra året utfodringen i Yxnerum till miljökontoret i Åtvidabergs kommun och menade att utfodringen strider mot miljöbalken och foderlagstiftning.
– Vi är inte ute efter en enskild markägare, påpekar Patrik Andersson.
Jonas Edlund talar om en större översyn.
– Vi håller på att tappa kontrollen och behöver ha en översyn av hela viltförvaltningen.
Efter anmälan besökte miljökontoret åtelplatsen och noterade en hög av betor. I ett brev till markägaren uppgavs att "boende i området upplever åtlingen som ett problem ".
I skrivelsen påpekar miljökontoret även att "Alla som är inblandade i viltförvaltning och jakt har ett delat ansvar att bidra till ekologisk balans, det vill säga viltet ska inte sammantaget vara i större koncentrationer än att de ska kunna livnära sig på en för arten optimal diet utifrån det foder som finns naturligt i landskapet."
Anna Åman Sigbjörnsson konstaterar att den skrivningen stämmer exakt med LRF:s syn.
LRF:s klagomål ledde till att kommunens bygg- och miljönämnd genom tjänstemannabeslut avslutade ärendet utan åtgärd.
– Det är inte helt enkelt att avgöra sådana ärenden, säger Johan Älvedal, verksamhetschef för bygg och miljökontoret och fortsätter:
– Det är många lagstiftningar och inte helt enkelt att tolka alla.
I kommunens beslut anges att utfodringen inte strider mot miljöbalken. Miljökontoret bedömde att betorna inte lett till skadlig förorening eller annan betydande olägenhet i miljön. Vidare att högarna med sockerbetor inte kunde bedömas som deponi eller nedskräpning.
LRF är inte nöjt och har nu överklagat beslutet till länsstyrelsen.
– Vi driver detta vidare för att myndigheterna behöver ta ansvar att nyttja de regelverk som faktiskt kan reglera detta, säger Jonas Edlund och understryker att LRF vill ha tydliga svar.
– Vi behöver klarlägga ansvaret och få igång debatten.
Johan Älvedal välkomnar någon vägledning från länsstyrelsen.
– Det är inte omöjligt att det kommer fler ärenden som detta till oss.
När vi tar kontakt med markägaren blir svaret på kritiken från LRF kort:
– Jag vill helst inte bemöta den. Min arrendator är enligt vårt avtal ensam ansvarig för att gällande regler efterföljs.
Arrendatorn är jägaren Anders Kjerrman. Han hänvisar till kommunens beslut att lämna klagomålet utan åtgärd, men tycker också det är bra om länsstyrelsen prövar ärendet.
– Jag har inte gjort något fel. Om länsstyrelsen kommer fram till något annat så kommer jag att följa det till 100 procent, säger han.
Åtling, skyddsjakt, ett hårt jakttryck och samverkan mellan markägare - så vill jägaren Anders Kjerrman få ner stora stammar av vildsvin.
Anders Kjerrman konstaterar att det finns olika lagstiftning att ta hänsyn till. Han framhåller att jaktlagstiftningen anger att viltet ska vårdas.
– Vi är skyldiga att stödutfodra. Det är det vi gjort, men det är inte enbart för vildsvin utan också för hjort, rådjur och älg under kallare perioder.
Sedan LRF:s klagomål har sockerbetorna ersatts med ensilage.
– Jag vill vara till lags och ha en god grannsämja, säger Kjerrman och uppger att avskjutningen av vildsvin i Yxnerum ökat flera 100 procent på tio år.
– Vi gör en insats för att hålla stammarna i schack. Om vi skulle sluta fodra och sluta skjuta skulle det bli större problem.