– Det handlar egentligen inte om att det är ett lesbiskt bröllop. Det handlar om att det är ett bröllop. Och det kan inte gå mer i kärlekens tecken än vad det gör, säger Annelie Spets som växte upp på en bondgård i byn Önhult, 16 kilometer utanför centrala Åtvidaberg.
Att växa upp som mörkhyad och homosexuell i en liten ort var inte lätt. Annelie var främst omgiven av vita svenskar.
– Som mörkhyad adopterad måste man bekräfta att man hör ihop med sin vita familj, bara att det inte syns utanpå.
Under 1990-talet, när Annelie växte upp, hade nynazismen växt sig ganska stor i Åtvidaberg. I närheten av bondgården i Önhult fanns en samlingslokal där nynazister tände eldar och höll möten.
– Mina föräldrar var oroliga, rädda för min skull eftersom jag är mörkhyad.
Annelie ville flytta från Åtvidaberg. Tonåren var jobbiga, hon kände sig annorlunda och längtade efter fler kulturinfluenser, teater och film.
– Alla känner alla, man möts inne på Ica och säger "hej". Det fanns ingen kontext för mig här, möjligheterna att utvecklas var små.
Tidigt kände Annelie att hon var lesbisk, men det var inget hon direkt vågade skrika ut på gatan. Under högstadiets sex- och samlevnadslektioner satt hon bara tyst och stirrade på meningen "homosexualitet och pedofili" under rubriken "annorlunda beteenden" i biologiboken. Nej, att vara homosexuell var nog inget att skylta med.
Första gången Annelie berättade om sin sexuella läggning för någon var på gymnasiet, när hon bodde i egen lägenhet Linköping och gick på Folkungaskolan. Kompisen hon anförtrodde sig åt tog det hela positivt. Då bestämde Annelie att också berätta för sin mamma.
– Hon sa: "Hur ska du veta det om du aldrig har prövat?" Jag svarade: "Sånt där känner man ju."
Efter ytterligare ett par år, när Annelie var 19 år, bodde i Stockholm och läste teatervetenskap, berättade hon för sin pappa.
– Pappa är väldigt rotad i den här småstaden där man inte öppet ser och pratar om homosexualitet. Pappa blev reserverad. Men jag var säker. Det är så här jag måste leva mitt liv. Det är inget val man gör.
Efter ett par år i Stockholm flyttade Annelie till London. Planen var att gå en teaterskola. Men det visade sig att skolan var bluff, mer som en sekt. Hon hoppade av skolan. Den femte november, på högtidsdagen Guy Fawkes Day, bestämde Annelie och en kompis att fira sista utekvällen innan hemresan. De gick till en klubb i området Soho. I baren fastnade Annelies blick på en kvinna.
– Jag ville jättegärna prata med henne, dansa med henne, bjuda henne på en drink. Men jag har aldrig varit bra på att flirta, vet inte hur man gör sådant, så jag dansade med min kompis.
Efter en stund följde Annelie med kompisen för en rökpaus. Där stod kvinnan från baren, Jo, och rökte. Hon började prata med Annelie.
De pratade länge, dansade i timmar. Dagen innan hemresan var de på dejt, åkte i pariserhjulet London Eye, och såg ut över den stora staden.
Paret hade timlånga Skype-samtal och reste mellan Sverige och England. De träffade varandras familjer.
– Min pappa var jättepositiv. Han kände nog att det inte var på låtsas, ingen fling, att personen jag hade träffat var stabil.
I juni förra året friade hon till sin Jo under en resa i Florida utanför Askungens slott i Disney World.
–Vi satt bredvid varandra på en bänk. Vi är väldigt jämställda, det hade bara känts konstigt att gå ner på knä.
Och i dag gifter de sig, båda i klänningar: Jo i en elfenbensvit och Annelie i en champagnefärgad. Cirka 60 gäster kommer att närvara vid bröllopet som hålls utomhus vid vattnet, i skogen, i byn Önhult, 16 kilometer utanför centrala Åtvidaberg.