Johanna med sin farmor. "Jag tycker så mycket om att umgås med min familj och min farmor är min bästa vän. Hos henne kan jag vara mig själv oavsett hur jag mår".
Hemma i mammas trädgård tar 34-åriga Johanna Johansson emot med ett stort leende. Hon är hemma på besök i några dagar.
– Jag gör det jag känner för. Jag tror många tycker att jag är lite konstig och jag passar inte in i några mallar, men jag vill så mycket, säger hon.
Hon skrattar till, men säger att det börjar bli tröttsamt att inte riktigt komma till ro och rota sig. Johanna beskriver sin uppväxt på gården i Kulla utanför Åtvidaberg som idyllisk och att vetskapen om tryggheten där gav henne lust och mod att upptäcka världen.
– Jag åkte på min första volontärresa till Sri Lanka när jag var 20 år. Det var en otrolig upplevelse och jag tror att jag hade gjort mer sådant om jag inte blivit sjuk.
När hon kom hem från resan insjuknade Johanna i tarmvred och lades in på sjukhus. Läkarna beslöt att vänta till nästa dag med att öppna upp buken. Undersökningen visade att hon saknade de fästen som håller tarmarna på plats, vilket innebar att tarmvredet var omfattande.
– Det gjordes en anmälan eftersom man inte öppnade upp buken tidigare. Stora delar av min tarm dog, vilket har gett mig kroniska skador.
Johanna låg sövd i en vecka och genomgick sju operationer. I sex månader låg hon med öppen buk och idag har hon ingen tunntarm. Istället sitter tolvfingertarmen ihop direkt med tjocktarmen och Johanna behöver intravenösa dropp dagligen samt ett näringsdropp två gånger i veckan. Trots att hon har rätt till hjälp sköter hon allt själv.
– Jag vill så mycket och det har inte fått hindra mig. Vill jag åka någonstans så hänger jag upp droppet i bilen och kör.
Johannas senaste projekt är husvagnen som hon döpt till Ingrid: "Jag trivs väldigt bra själv och min bil är väldigt viktig för mig. När jag har renoverat Ingrid så kan jag åka iväg och bo där jag vill".
Johanna har lätt till skratt. Hon pratar om kärleken till sin familj, naturen och lusten att utforska livet. Hemma i Åtvidaberg finns farmor som Johanna beskriver som sin bästa vän. Istället för att fastna i det negativa med sjukdomen försöker hon se det positiva.
– Jag är nästan oförskämt positiv. När folk klagar på väder och mygg så förstår jag knappt vad de menar. Jag ser inte problemen, jag är så glad att jag kan röra mig och uppleva saker.
På högra handen sitter en påminnelse till henne själv om att inte ge upp när det är tungt. "Det viktigaste är att fortsätta", konstaterar Johanna som har många tatueringar med olika betydelse.
På grund av komplikationer kopplade till sjukdomen har Johanna otaliga gånger varit nära döden. Flera resor inom landet har slutat med sjukhusvistelser och hon har hamnat på många svenska sjukhus. Men någon större rädsla känner hon inte även om hon själv beskriver att hon har dåliga dagar.
– Jag har fått förlika mig med att jag blev felbehandlad, men visst har jag dagar då jag är ledsen för att kroppen inte orkar. Hade jag inte haft mina intravenösa dropp hade jag bott utomlands nu. Men jag har insett att man kan utvecklas och bara leva i nuet här i Sverige också.
Stenar, armband, rökelser och ljus är sådant som Johanna säljer i sitt företag.
Johanna har läst en treårig kandidat i beteendevetenskap, och jobbat med människor som befinner sig i olika form av utsatthet. Till hösten planerar hon att studera igen.
– Jag tycker verkligen om att jobba med människor och vill lära mig så mycket jag kan.
En akademisk utbildning inom beteendevetenskap rimmar inte helt med hennes företag Vildblomman, där hon bland annat säljer kristaller, rökelser och smycken. Lite flummigt beskriver hon det själv, men syftet är tydligt.
– Jag säger till mina kunder att jag inte tror att stenar kan göra en hel eller läka. Däremot kan man tillskriva stenen det som man mest känner sig i behov av, till exempel mod eller självrespekt. Att ha den där stenen kan göra att man kan finna kraften i det. Det mesta handlar om inställningen och den vet jag verkligen hur viktig den är att jobba med.