Inne i vardagsrummet är det varmt och ombonat. I soffan ligger en kattunge och sover. Jenny Jönsson, 44 år, är på gott humör men kanske lite trött efter tio dagar i norr där hon fått uppdatera sig inom civilförsvaret, något som hon varken förväntat sig eller ville göra från första början.
– Jag jobbade som deltidsbrandman mellan 2006 och 2013. Jag hade säkert gärna fortsatt men eftersom jag då samtidigt jobbade som ambulanssjuksköterska så var det svårt att kombinera. Jag trodde väl aldrig att jag var en av de som först skulle kallas in för civil värnplikt.
Men i april så damp brevet ned i lådan. Tio dagars repetitionsutbildning för civilpliktiga i Sandö utanför Kramfors och obligatorisk närvaro. Här fanns det inte utrymme för några undanflykter.
– Jag blev chockad när jag blev kallad och samtidigt lite omskakad och nervös. Hot om böter och fängelse är inte särskilt upplyftande. Samtidigt är det 11 år sedan jag slutade som deltidsbrandman och jag fick ju en enorm prestationsångest. Jag minns ju testerna man gjorde då och jag hade inga planer på att åka till en utbildning och vara sämst där.
Jenny som vid tillfället jobbade inom äldreomsorgen bestämde sig genast för att lägga om kost och träning. En känsla av att ha kniven mot strupen fick henne att träna på och fick påminna sig om att hon i alla fall hade vissa fördelar.
– Träna vet jag hur man gör. Dessutom är min dotter vuxen och har flyttat hemifrån. Det är svårare för föräldrar med småbarn att försöka lösa tio dagar hemifrån.
Innan utbildningen fanns det inget schema att få ta del av och det var med viss ovisshet som hon satte sig på nattåget upp till Kramfors. Allt hon visste var att de skulle bo på logement och lättnaden var stor när hon fick ett eget rum. Gruppen bestod av sex tjejer och tjugofyra killar med olika erfarenhet inom blåljusverksamhet.
– Det blev ju en speciell känsla i gruppen. Alla var överens att även om vi var tvingade dit så var vi där av en anledning och då skulle vi göra det bästa av det.
Utbildningen innebar långa dagar där de fick en, enligt Jenny, gedigen utbildning inom akut omhändertagande, ammunition- och minhantering och CBRN som står för kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. Samtidigt fick de jobba fysiskt med USAR, Urban sök och räddning, brand och vattenförsörjning. Teoretiskt var det folkrätt och krigets lag.
– Det var ett fint mottagande från ledarna och en riktig ögonöppnare för mig åtminstone. Hotet finns där. Det påminner mig också om att krigen som pågår idag runtom i världen bryter många lagar och det känns omöjligt att kunna ändra på det.
Efter tio intensiva dagar där det inte fanns mycket chans till återhämtning så var det dags att resa hem. Något vemodigt när man kommit varandra nära. Samarbetet kom naturligt.
– Eftersom jag jobbat inom blåljusorganisationer i 16 år så är jag van vid samverkan. Alla har sina roller och på den här utbildningen var det naturligt att jag ägnade mig åt sjukvård. Vi fick alla göra det som vi redan var bra på.
Hemresan följdes upp med en veckas sjukskrivning eftersom Jenny drabbades av covid men hon kom snart på fötter igen. Vid årsskiftet bytte Jenny jobb från kommunal hälso- och sjukvård till sjuksköterska inom primärvården.
– Jag är tacksam för utbildningen för idag är jag mer rustad än många andra. Samtidigt så vet jag inte än vart jag ska befinna mig vid en förhöjd beredskap då jag ännu ej erhållit min krigsplacering