Ingegerd Rasch har lämnat in klagomål till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. "Vården måste söka orsaken till det onda", säger hon.
Ingegerd Rasch sitter i en fåtölj i vardagrummet i lägenheten. På bordet har maken Lars dukat fram kaffe, han har också ställt en bukett höstblommor i vas.
Framför sig har Ingegerd ett vältecknat anteckningsblock. Hon vill berätta om två veckor i september, fyllda av smärta, vanmakt och flera försök att få hjälp av vården.
– Ingen ska behöva råka ut för det jag varit med om, säger hon.
Hon sträcker sig mot sitt block och berättar med stöd av sina anteckningar.
Torsdagen 2 september: Vaknade med värk. Smärtan ökade.
Söndagen 5 september: Ringde 112. Hasade mig fram i lägenheten. Hade fruktansvärt ont. 112 skickade ambulans. Personalen tittade, kände och klämde. De kunde inte ge smärtlindring. Tog inte med mig till US, utan hänvisade mig till vårdcentralen på måndagen.
Måndag 6 september: En läkare på vårdcentralen i Åtvidaberg sa att jag hade diskbråck eller muskelinflammation. Han gick igenom benet. Jag hade väldigt ont från höften och neråt. Jag skulle ta kortison.
Tisdag 7 september: Kortisonet gjorde ingen nytta. Fick plåster för smärtlindring. Det gjorde inte heller någon nytta.
Onsdag 8 september: Lars sa att nu får det vara nog. Det gjorde så fruktansvärt ont när jag rörde mig. Jag hängde på rullatorn och vi tog med rullstolen till akuten. Läkaren sa att jag hade en kraftig muskelinflammation. Jag skulle få mer kortison och smärtlindring. Det skulle göra nytta, men det hjälpte inte.
Torsdag 9 september: Åkte in till akuten igen. Slätröntgen visade inte något. Läkaren sa att jag hade muskelinflammation och att rörelse skulle hjälpa. Jag hänvisades till Rörelse och hälsa i Åtvidaberg.
Här stannar vi en stund. Ingegerd blir tagen. Hon torkar tårar med en näsduk. Rösten brister.
Ingegerd Rasch läser ur sina anteckningar om två veckors lidande i september. Hon rörs till tårar: "Jag kände att jag inte blev trodd och att läkarna trodde att jag var inbillningssjuk. Jag ville bara dö och bli obducerad, så att mina anhöriga skulle få veta vad som var fel", säger hon.
– Det är jobbigt. Jag kände att jag inte blev trodd och att läkarna trodde att jag var inbillningssjuk. Jag ville bara dö och bli obducerad, så att mina anhöriga skulle få veta vad som var fel.
Hon visste själv att något var fel och kände igen smärtan i kroppen.
– För 13 år sedan bröt jag den andra höften efter ett fall.
Hon lägger näsduken i händerna och läser vidare:
Helgen 11-12 september: Smärtan blev bara värre och värre.
Måndag 13 september: Tillbaka på vårdcentralen. Läkaren frågade om jag smörjt mig med Voltaren. Varken det eller medicinen jag fått hjälpte.
Tisdag 14 september: Lars var iväg och då hände något i kroppen. Jag ramlade ihop i vardagsrummet vid soffan. Jag hade telefonen nära och kunde ringa 112. Ambulansen kom. Jag hade så ont och skrek rakt ut. Ambulanspersonalen skulle inte ta mig till akuten. Istället skulle jag tas på liggande sjuktransport till vårdcentralen.
På vårdcentralen sa läkaren att något måste vara galet. Jag fick remiss till akuten och jag fick åka in liggande. På akuten fick jag känslan av "Vad gör du här igen?"Jag bara skrek och skrek. Läkaren skickade mig till ortopeden.
Onsdagen 15 september: Ortopeden kopplade in smärtenheten. Det var skönt när de sa att: "det var omänskligt att jag haft ont så länge". Nu skulle jag bara "ligga stilla" och vänta på att "de skulle ordna detta". De tog mig och smärtan på allvar. På kvällen togs jag in på en datortomografi. Lårbenshalsen var rakt av.
Torsdagen 16 september: Blev opererad på förmiddagen med märgspik och skruvar. Det kommer att bli bra.
Ingegerd Rasch säger att hon kan tala för sig, att hon inte ger sig. Till slut fick hon hjälp och operades för en lårbensfraktur. Hon känner hopp igen.
Erik Müssener, överläkare och verksamhetschef på akutkliniken i Linköping uttalar sig efter att Ingegerd gett sitt medgivande.
– Det är beklagligt och jag är jätteledsen för Ingegerds skull, säger han och efter att ha gått igenom journalen.
– Min medicinska bedömning är samtidigt att handläggningen i sig inte har brustit vid besöken på akutmottagningen. Vi behandlade utifrån de fynd och uppgifter vi hade. Ingegerd hade inte fallit. Hon kunde gå och stå. Men tillståndet var smärtsamt och därför misstänktes muskelinflammation.
Erik Müssener, verksamhetschef på akutkliniken vid US beklagar att diagnosen dröjde. Han säger samtidigt att höftfrakturer kan vara svåra att diagnosticera. Exempelvis sprickor kan vara "inkilade" och svåra att se på vanlig slätröntgen.
Ingegerd kom tillbaka till akuten, dagen efter det första besöket.
– Hon röntgades och ingen skelettskada kunde påvisas. Det stärkte misstanken om muskelinflammation
Hur är det möjligt att det inte syntes något på röntgen?
– Vissa frakturer i höfter kan vara "inkilade" och sitta så till att de inte syns på röntgen. Det har förekommit vid höftfrakturer tidigare och kan tyvärr inträffa på nytt. Det har hänt här, och med all sannolikhet inom alla andra regioner.
När Ingegerd till slut föll ihop hemma i lägenheten och fördes till vårdcentralen, vidare till akuten och ortopeden visade en datortomografi, skiktröntgen fraktur på lårbenshalsen.
– I efterhand kan man misstänka att det fanns en sprickbildning, en skelettskada vid de första besöken. Den starkaste smärtan uppkom den 14 september. Man kan misstänka att det hände något i en tidigare sprickbildning då.
Kunde ni agerat på något annat sätt när Ingegerd sökte hjälp första gången?
– Jag ser inte att vi kunnat göra något annorlunda. Det var svårdiagnosticerat, säger Müssener och menar att den uppfattningen stärks av att även ambulanssjukvården och primärvården hade svårt att ställa rätt diagnos.
Han är ledsen över att Ingegerd drabbades av fördröjd diagnos.
– Det är jättebeklagligt att vi inte hittade något tidigare.
Maud Jonsson, verksamhetschef vid vårdcentralen i Åtvidaberg svarar via mejl, men inte på de frågor vi ställt. Hon bemöter inte möjligheten att få Ingegerds medgivande för att kunna uttala sig, utan skriver: "Som alltid så uttalar vi oss inte kring specifika patientärenden."
Erik Müssener känner i dagsläget inte till någon rapport om avvikelse enligt Lex Maria, om händelser som har medfört eller hade kunnat medföra allvarlig vårdskada. Maud Jonsson skriver generellt att "Vad gäller synpunkter/klagomål och oavsett hur de inkommer så handlägger vi dessa enligt rutin på vårdcentralen."
Ingegerd har själv skickat klagomål till Inspektionen för vård och omsorg och till Patientskadenämnden. Hon har också haft ett samtal med Erik Müssener.
Ingegerd Rasch drabbades av en höftfraktur för 13 år sedan. Den gången hade hon fallit. Nu tror hon att frakturen på andra sidan beror på benskörhet. "Jag hade gått in i en dörrstopp precis innan värken kom", säger hon.
– Det var ett bra samtal. Han var förstående och lyssnade. Jag har förståelse för att frakturer kan var svåra att upptäcka. Men då är det läge att fortsätta undersöka och att erbjuda skiktröntgen. Man ska inte år 2021 behöva ha sån smärta som jag hade under så lång tid. Vården måste söka orsaken till det onda.