Inga Jonson Rosell slår upp dörren till villan i Grebo. Det är tidigt torsdagsförmiddag och Ingas 100-årsdag. Om ett par timmar ska hon ta emot gäster i aktivitetshuset Gullvivan.
Men först ska vi prata om hennes 100 år.
Pappan drev lantbruk på Norrby fondgård vid Ärlängen och mamman var skräddare. Inga föddes flera veckor för tidigt och vägde bara två kilo, men med livskraft som burit henne i 100 år.
Hon bor kvar i villan som hon byggde åt sig och sina föräldrar 1964. Hon klarar hushållet själv, men har hjälp med trädgården. Hon är pigg, i god vigör och utan några större krämpor.
– Det är inget att gnälla över, säger hon och böjer sig plötsligt framåt.
Händerna tar i golvet utan att hon böjer på knäna. Hon gör det igen utan ansträngning.
– Jag är mjuk i kroppen. Jag kan ligga på rygg och lyfta benen rakt upp också.
Inga skrattar. Hon har nära till skrattet och säger att de där tvättbrädorna på kinderna beror på att hon skrattat mycket.
– Jag har haft ett bra liv. Jag kan inte klaga. Och skulle jag klaga, så hade jag fått skylla mig själv.
Yrkeslivet hade hon i köket på dåvarande lasarettet i Linköping, nuvarande US.
– Där har jag stekt pannkakor, raggmunk och lagat slottstek.
På 1970-talet mötte hon sin blivande make, Nils Rosell. Han gick bort 1987.
– Han var snäll och omtänksam.
Ringklockan ljuder. Grannarna och väninnorna Ingegerd Forss och Anna-Lisa Johansson kommer för att hämta rulltårtor, grädde och hemkonserverade päron till kalaset.
– Inga har förberett mycket. Vi ska se till att det flyter, säger Ingegerd Forss.
– Och så ska vi brygga kaffe, fyller Anna- Lisa i.
De viskar om kalaset, där flera överraskningar väntar. Dragspel, kör och sång. Många vill uppvakta.
Inga själv byter om. Hon klär sig i en röd dress, med kjol och blus.
– Jag har sytt själv, men inte använt det så mycket. Jag tyckte att det var lite tantigt, men idag blir det fint.
Vi åker tillsammans till Gullvivan, den gamla lärarbostaden som föreningslivet tagit över. Inga gav ett stort bidrag till projektet, men är blygsam över sin insats.
– Jag har ju inga barn att lämna över något till, säger hon samtidigt som hon dukar borden och lägger ut vackra dukar, som hon själv broderat eller vävt.
I köket fylls det på med smörgåstårta, bakelser, läsk och kaffe. Snart är det fest för Grebos enda 100-åring.