"De gick nedför backen och hann precis fram när det plötsligt började regna. Stora, tunga droppar kom från ingenstans och de såg förväntansfullt på varandra. Vad var det som hände? Nyss sken ju solen.
– Kom, ropade Ida och pekade mot cafét som låg mittemot parkeringen. Vi går in på Sandelius konditori så kanske det slutar snart.
Lo var inte svårövertalad. Dels lockade det inte att vara ute i regnet och dels såg kakorna i fönstret väldigt goda ut."
Utdraget är ur Emma Asklings debutroman "Det övergivna huset". Historien utspelar sig i Åtvidaberg och handlar om tolvåriga Lo som precis har flyttat till Åtvidaberg från Stockholm tillsammans med sin mamma. Lo träffar Ida den första skoldagen. Lo och Ida blir kompisar och på Sandelius konditori träffar de en man som beter sig skumt. Lo och Ida beslutar sig för att smyga efter honom och han går till ett övergivet hus som har stått tomt i Åtvidaberg i trettio år. Ingen vet vad som hände där, alla vet bara att det är tomt. Sakta men säkert får man reda på vad som döljer sig i huset.
– Allt är påhittat, fast jag har utgått från en mystisk man jag minns från barndomen, säger Emma Askling som bodde i Åtvidaberg tills hon blev tjugo år.
Det tog henne ett halvår att skriva debutromanen. Hon skrev den samtidigt som hon jobbade heltid som barnsjuksköterska på barnavårdscentralen.
Ville bli skriven
Nästan varje morgon klockan fyra det där halvåret, vaknade Emma Askling. Huset var ljuvligt tyst och barnen sov när hon satte sig vid köksbordet och skrev och skrev på den där historien som bara ville bli skriven. Hon gav sig inte. Projektet skulle ros i land.
– Jag trodde hela tiden på berättelsen. Men så tänkte jag att om inget förlag skulle anta manuset skulle jag åtminstone ha skrivit en bok till min nioåriga dotter.
Emma Askling läser mycket ungdomsböcker och böcker för unga vuxna. Katarina von Bredow är favoritförfattaren.
– Ungdomsböcker är fantastiskt bra, väldigt känslosamma. Jag tror att jag missade den genren när jag själv var ung, säger hon.
Slukade böcker
Som barn läste hon extremt mycket, tidigt knäcktes läskoden och hon slukade böcker, förlorade sig gång på gång i nya världar. I tonåren slutade hon att läsa böcker.
– Ingen presenterade ungdomsböckerna för mig, eller så fanns de inte på samma sätt som idag. Jag vet inte, säger Emma Askling.
Nuförtiden jobbar hon som barnsjuksköterska tre dagar i veckan. Två dagar skriver hon och gör författarbesök på skolor och bibliotek.
– Jag vet inte om jag kommer att skriva fler böcker som utspelar sig i Åtvidaberg. Men jag har kvar många dagboksanteckningar från barndomen, från tiden då jag bodde här.