Den 31 augusti gick hon i mål i ett av de mest prestigefulla ultraloppen, The OCC Ultra Trail som startar i Oserières i Schweiz och går i mål i Chamonix i Frankrike.
Då hade hon sprungit utan paus i 14 timmar, 15 minuter och 35 sekunder över 57 km och 3500 höjdmeter i Mont Blanc-massivet i Alperna.
– Som att bestiga Kebnekaise tre gånger, säger Coyntha Hernandez Sedvall och får det att låta enkelt.
Hon hade klarat den tuffa kvalificeringen till loppet redan 2016, men stoppades åtta kilometer före målet då hon överskridit en tidsgräns på intervallen. Istället för att bryta ihop, satte hon ett nytt mål:
– Att bli snabbare. Jag fick träna ännu hårdare, ännu mer.
När starten gick i årets lopp fanns två tankar: Framåt, uppåt. Nu belönas Coyntha Hernandez Sedvall med kommunens idrottspris och får ta emot Åtvidabergsplaketten i december.
– Jag blev jätteglad och överraskad.
Motiveringen baseras på prestationen i The OCC Ultra Trail och på den intensiva backträningen hemma vid Sockertoppen, i Falerum och i Tolvmannabacken i Kisa. Vägen till att fullfölja The OCC Ultra Trail är längre än så och bygger på en stor mängd ultralopp (över fyra mil), som dubbla maraton, 24-timmarslopp, 16-milslopp och flera personliga egenskaper. Coyntha beskriver sig själv som målinriktad, medveten och modig.
Det var just dessa egenskaper som förde henne från hemlandet Mexico till Sverige med två barn för 17 år sedan.
– Jag hade träffat min man på Internet. Jag vågade testa och flyttade.
Idag är Göran Sedvall hennes störste supporter och en del i teamet. Han peppar, kramar, fyller vattenflaskor och plåstrar om.
Hur orkar du pressa dig genom alla dessa lopp?– Det är som att föda barn. Så fort de är ute glömmer man all smärta.
Coyntha bor i Åtvidaberg och arbetar heltid som fakultetssamordnare på Linköpings universitet. Hon betonar vikten av en hälsosam livsstil, med rätt mängd sömn och hälsosam kost för att klara intensiv träning.
Hur hinner du träna?– Jag kliver upp vid fyra på morgonen ibland för att hinna springa. Är jag på middag med vänner kan jag gå hem tidigt för att klara träningen dagen efter.
Löpningen kom in förhållandevis sent i livet.
– Jag började springa för nio år sedan. Jag småjoggade en kilometer. Sen blev det mer. Jag gillar att utmana mig själv och se om det finns gränser för vad jag klarar av. Hittills har jag inte hittat någon gräns. Jag sätter nya mål och tränar för att ta mig dit.
Ett drömmål är nästa år delta i loppet Grand to Grand, över 270 km genom öken och berg under sju dagar från Grand Canyon till Grand Staircase i USA. Det beskrivs som en utmaning i uthållighet.
– Ingen svenska har gjort det. Det skulle vara superhäftigt.
Det är ett kostsamt mål, där enbart att delta kostar 30 000 kronor. Med Åtvidabergsplaketten följer 10 000 kronor som går direkt till satsningen.