Flickan var Christina Grimsell, en harmonisk och vacker kvinna som just flyttat ut på landet, till ett rött hus med vita knutar i Värna, alldeles invid Värnasjön.
– Här känner jag mig som hemma. Det påminner mig om min barndom i Småland, säger hon och berättar om det tidigare generationer av kvinnor lärt henne: – Plocka bär och svamp. Sylta och safta. Sådant älskar jag. Det är jag.
Dialekten bär omisskännliga spår från Småland. Det är bara den mörka huden som vittnar om att Christina Grimsell har ett annat ursprung.
– Jag föddes i Sierra Leone, ett av världens fattigaste länder, säger hon och börjar generöst dela med sig av sitt livs historia.
Den 23 januari 1985 föder en kvinna ett barn på ett sjukhus i huvudstaden.
– Det blev uppståndelse direkt. En varelse som anlänt. De sa att det var djävulen. Att det var ondskan i mänsklig skepnad.
Christina pausar:
– Det var jag.
Hon föddes med grav läpp-, käk- och gomspalt. Christina skyller okunskap och en sammanblandning av religioner och annan tro för det som följde:
– Man hade en skev bild grundad på okunskap om missbildningar. Personal på sjukhuset varnades för att gå in till mig. Det fanns risk att jag skulle kidnappas för att dödas.
En sjuksköterska, som utbildat sig i Storbritannien, kom att bli Christinas räddning. Hon såg en nyfödd flicka som fötts med komplikationer, och kom att avgöra flickans liv. Det var Ellaleen Luke.
Christina adopterades till Sverige när hon var två och ett halvt år.
– Mamma och pappa hämtade mig i Freetown. Jag är jättetacksam över det. De tog emot mig som jag var, med min läpp,-käk-och gomspalt, som man inte gjort något åt i Sierra Leone.
Det första barndomshemmet låg i utkanten av småländska Hestra, mitt ute i skogen.
– Jag har fått berättat för mig att jag acklimatiserade och anpassade mig ganska snabbt.
I Sverige inleddes det Christina kallar "en lång turné av operationer", mestadels på US i Linköping.
– I efterhand har jag varit i kontakt med sjuksköterskor som hade hand om mig. De har sagt att jag var en glad tjej. Jag har en del fina bilder från den här tiden, särskilt av en sjuksköterska som var som en ängel mot mig, Kristina.
Men det finns också plågsamma minnen av sprutor, fasthållning och smärta.
– Från tre år till 21 gjorde jag ett 20-tal operationer. När jag var 21 fick jag frågan om jag ville fortsätta, men jag sa nej. Det fick räcka.
Ärren i ansiktet syns vagt.
– Läkarna har gjort ett fantastiskt arbete, säger Christina och plockar fram bilder från Sierra Leone.
Flickan på bilden har svårt kluven överläpp. Sprickan fortsätter genom en trasig näsa uppemot ögat.
– Allt syns inte på bilderna. Min gom var missbildad och tänderna satt som en propeller i munnen på mig.
Varje operation gav ett nytt utseende.
– Jag fick bland annat en ny näsa av brosk från örat. Det var en häftig känsla.
I tidig skolålder fick hon lära sig att hantera omgivningens blickar och frågor.
– Själv hade jag inte så stora problem med att jag var annorlunda. Åtminstone inte tills min omgivning påpekade det på ett negativt sätt.
Som vuxen är hon trygg och nöjd med livet.
– Jag har en stark personlighet tack vare de erfarenheter livet gett mig.
Genom åren har frågorna återkommit: Vem är jag? Vem är min biologiska mamma? Varför lämnade hon mig?
Det var som pusselbitar, som sökte något att länkas samman med.
– Jag hade sett Spårlöst på TV och tog kontakt. Min biologiska mamma gick inte att hitta. Men jag fick andra svar.
Spårlöst hade hittat kvinnan som vårdat Christina på sjukhuset i Freetown, sjuksköterskan Ellaleen som tagit hem Christina och tagit henne till sitt hjärta.
– För mig var det pusselbiten som kom på plats, mamma Ellaleen, pappa Pepito och mina fyra syskon Fiona, Stephen, Alan och George.
Med Ellaleen kom svaren:
– Så fort jag hade fötts hade min biologiska mamma tagits åt sidan. Ellaleen hade försökt hejda det och förklarat för henne att det gick att få hjälp genom operationer.
En man som var i sällskap med modern skulle ha sagt nej.
– Om de blev tvingade att ta hem mig så skulle jag brännas. De ville inte ha med djävulskapet att göra.
Christinas öde hamnade i Ellaleens händer. Ellaleen matade henne med sked, blev hennes vårdare och förmyndare. Hon tog hem flickan, som kom att kallas Tina.
– Hon var beslutsam att ge mig ett drägligt liv och gick genom eld och vatten. Hon tog kontakt med Röda korset för att söka läkare utomlands.
Två läkare, en svensk och en finsk engagerade sig. Med deras hjälp fick Annika och Ulf Karlsson i Småland veta att det fanns en flicka som behövde adopteras omgående.
– Mina problem var inget hinder för dem. De fick se bilder och de ville ha mig precis som jag var.
2009 åkte Christina till London, dit Ellaleen flyttat med sin familj. Alan och Fiona mötte Christina på flygplatsen.
– De sa: Välkommen syster. Du är dig lik, så som vi minns dig, fast längre.
Mottagandet var stort och välkomnande med fest och dans, men också med allvar. Christina märkte att något grämde Ellaleen.
– Över en kopp te frågade Ellaleen: Kan du förlåta mig, Tina?
– För vad? Jag förstod inte frågan. Ellaleen förklarade att hon inte kunnat ta med mig till England. Hon var rädd jag känt mig övergiven av henne också. Jag har aldrig sett det så.
Banden till den afrikanska familjen är starka. Så pass att Christinas förstfödda, som nu är sju år, fick namnet Ellaeen. Hon föddes dessutom på broder Alans födelsedag.
– Jag har mycket kontakt med min familj i England. I augusti kommer Fiona hit.
2011 åkte de gemensamt till Sierra Leone.
– Det var de absolut viktigaste veckorna i mitt liv. De bästa och de absolut värsta. Fattigdomen och misären är verklig. Jag såg krigets efterverkningar och många människor som förlorat lemmar, men jag kände också atmosfären, värmen och rytmerna.
Christina besökte sjukhuset hon föddes på.
– Jag möttes med respekt. Många tittade närgånget och med fascination, det var som ett mirakel att jag var där.
Av Ellaleen har Christina fått veta att hennes biologiska mamma kort efter födelsen kommit till sjukhuset med mjölkersättning.
– Hon ville veta om barnet var opererat.
Genom åren har tankarna om den biologiska mamman växlat.
– Jag skulle inte kunna lämna mina barn, men hennes rädsla att bli förkastad var kanske stark. Jag kan aldrig förstå, men jag kan acceptera. Men någonstans har jag kvar frågan: Är jag lik någon?