Stopp! Det finns ett flislager och en mindre träindustri på centrala industriområdet. Allmänheten får inte vistas inne på området, men portarna står öppna dagtid.
En häger flyger in mot Åtvidabergs centrum från Håcklasjön. Den seglar fram högt över det fem hektar stora centrala industriområdet, som ligger som en långsmal remsa mittemellan riksväg 35 och järnvägen.
Den som går till fots vid området möts av höga stängsel och skyltar som tydligt varnar: "Privat område. Obehöriga äga ej tillträde. Förorenad mark."
Innanför stängslet – och delvis utanför – finns ett av länets mest förorenade områden. Det är ett område som fått experter att beskriva en föroreningssituation som är både unik och komplex.
Unikt av flera skäl. Föroreningarna har uppstått under mycket lång tid, under mer än 200 år och av två vitt skilda industrier. De finns i väldiga massor och uppskattas enligt en tidigare rapport till:
- 1 800 ton koppar
- 3 300 ton zink
- 40 ton arsenik
- 3 ton kadmium.
Dessutom uppskattas mängden bly i en annan studie till 72 ton. I samma rapport beräknas mängden dioxin till cirka 135 gram.
Kombinationen av föroreningar är ovanlig.
Komplexiteten kan mätas i en fråga: Hur ska föroreningarna hanteras och åtgärdas?
Storån rinner utmed delar av centrala industriområdet. Föroreningar som tar sig ner i ån rinner ut i Håcklasjön, som är ett av Östergötlands mest förorenade objekt på grund av övergödning och miljögifter.
Åtvidaberg kommun har brottats med frågan sedan 2015, då prover första gången påvisade dioxin. Området ägs av flera parter, bland annat Baroniet Adelswärd och Åtvidabergs kommun.
Då, runt 2015, var delar av området tänkt att bli en stadspark, en New York-inspirerad "Central park" för aktiviteter och idrott. Parken skulle binda samman ett Åtvidaberg som kommit att delas av järnvägen. Men planerna lades på is.
Många turer senare, bland annat efter en ansvarsutredning som inte pekat ut någon enskild som juridiskt ansvarig för föroreningarna, lät kommunen teknikkonsultföretaget Sweco göra en omfattande huvudstudie över området.
"Föroreningssituationen vid centrala industriområdet liknar troligen inget annat hittills undersökt eller åtgärdat objekt i Sverige", skriver företaget i sin rapport.
Så här ska kopparverket i Åtvidaberg ha sett ut 1860. Den detaljerade modellen över kopparverket skapades av en grupp inom föreningen Brukskultur Åtvidaberg.
Vi backar sådär 270 år tillbaka i tiden. Vid Storån, som också kallas Åtvids ström etableras runt år 1750 Åtvidabergs kopparverk. Hit kommer malm i mängder från gruvorna i Bersbo och Mormorsgruvan.
Metoderna att utvinna koppar ändras i takt med nya kunskaper. De går från rostning och smältning till kallrostning.
1882 går kopparverket över till en helt ny metod – klorerad syralakning i stora träkar. Själva lakvätskan består av en klorerad syra, troligen av svavelsyra och natriumklorid.
Spåren från produktionen av runt 32 500 ton koppar går att se med ögat. I och omkring området ligger slagg i högar.
Slagg från Kopparverket ligger både innanför och utanför stängslet.
När kommunen under hösten 2020 lät Sweco utföra provtagningar och grävningar i området blottades restmaterial från kopparsmältverkets olika perioder.
Olika färglager och skiftningar syntes tydligt när grävskopan tog sig genom marken.
Den första epoken i kopparproduktionen gav en svart- och blågrönskimrande slagg, som ligger på som mest nio meters djup. I slaggen finns halter av metaller, svavel och kol.
Den senare epoken, från 1882 gav röda och gula lakrester som ligger på som mest fyra till fem meters djup. I dessa färgade lakrester finns dioxin, som bildats vid den klorerade syralakningen.
En del föroreningar, som de från Kopparverkets dagar, syns tydligt i jordlagren. Det röda fältet är lakrester från den klorerade syralakningen, som fick till följd att dioxin bildades.
Området vid Åtvids ström, som mynnar ut i Håcklasjön, bär fler miljösynder från Åtvidabergs industrihistoria.
Vid sekelskiftet 1900 gick gruvdriften i Åtvidaberg mot sitt slut. Kopparverket drevs fram till 1905. Kopparproduktion ersattes av en annan råvara – trä.
En träindustri tog över på det gamla kopparverksområdet. Här sågades, lagrades och torkades virke. Under en period mot slutet, från åtminstone 1970 till 1988, förekom även träskyddsbehandling. Virket skulle impregneras för att stå emot mögel- och svampangrepp.
Varje år doppades 21 500 kubikmeter virke i stora kar med pentaklorfenol – ännu en källa till dioxin i området.
Så sent som 2015 användes en del av centrala industriområdet för bilbingo. Där bilarna stod parkerade gjordes senare fynd av lakrester med dioxin från kopparproduktionen.
Sammantaget bedöms cirka 135 gram dioxin finnas inom området. Cirka 120 gram kopplas till den senare delen av kopparproduktionen och cirka 15 gram till sågverket.
Mängden dioxin är högre än exempelvis vid tidigare sanerade områden i länet; som Torpön, Lakvik och Bestorp.
Farligt?
Ja, dioxin, som är ett samlingsnamn för en grupp kemiska föreningar, är enligt Livsmedelsverket, ett av de giftigaste ämnen som är kända.
Naturvårdsverket beskriver att dioxiner är: "mycket giftiga för människan och misstänks påverka immunförsvaret, utvecklingen av nervsystemet, reproduktionsförmågan, hormonsystemet och orsaka cancer".
Men kan 135 gram inom ett fem hektar stort område, på ett djup av flera meter vara farligt?
– Det är svårt att kommunicera risker överlag. Många blir oroliga och vill ha ett ja eller nej om det är farligt. Det är en liten mängd, men dioxin är toxiskt i väldigt låga koncentrationer, säger John Wrafter, konsult på Sweco i Linköping och geolog med inriktning mot geokemi och förorenad mark.
Avstängt med både gammalt och nyare stängsel.
Risken för människor och djur att utsättas för dioxin från området är inte obefintlig.
– Men för att en person ska få ett oacceptabelt intag så måste man utsättas för det under en lång period. Så skulle kunna vara fallet om man bor och odlar där och äter av det man odlat regelbundet. Eller om man konsumerar en stor mängd jord vid ett tillfälle.
Det är knappast troligt att någon skulle äta av jorden eller odla där, eller?
– Nej, men riskbedömningen utgår från småbarn med pica-beteende, det vill säga att man stoppar saker i munnen.
Det är just den risken som gjort att området är stängt. Barn får inte vara där. Vuxna med normalt beteende är det ingen större risk för, påpekar John Wrafter.
Staketet stoppar inte föroreningar från att rinna vidare i Storåns vattensystem. Närmast ligger Håcklasjön, som redan är hårt belastad av både övergödning och miljögifter.
Stängslet håller kanske obehöriga utanför. Men varken dioxin eller tungmetaller stoppas av staket. Håcklasjön som ligger i anslutning till området har fått ta emot omfattade mängder föroreningar.
Dioxin finns i sjöns bottensediment och varje år läcker 100-tals kilo zink, men även bly, kadmium och koppar ut i sjön.
– Det är en komplex föroreningssituation. Olika ämnen, som metaller och dioxin beter sig på olika sätt och ska behandlas på olika sätt. Det gör åtgärder svårare, säger John Wrafter.
Går det att gräva upp och deponera de förorenade massorna?
– Nej, det handlar om 100 000-tals kubik. Att schakta och deponera större massor är inte hållbart. Enormt många transporter och lastbilar skulle krävas. Det skulle medföra klimatpåverkan och koldioxidutsläpp. Dessutom blir det för dyrt.
Eventuellt kan de massor som har högst dioxinhalter schaktas bort, men exakt hur föroreningarna ska åtgärdas är inte klart.
– Vi föreslår en kombination av åtgärder för att optimera miljövinsterna i förhållande till kostnaderna, men det finns kunskapsluckor. Man behöver utreda dessa mer.
Bland annat hur vatten från området ska hindras från att läcka till vattendrag och till Håcklasjön, både generellt och vid skyfall. Och hur åtgärder ska kunna genomföras, utan att området blir instabilt med risk för ras.
Teknikkonsultföretaget Sweco gjorde på kommunens uppdrag en huvudstudie över föroreningar på centrala industriområdet.
Åtvidabergs kommun ansökte förra året om 7,5 miljoner kronor till "åtgärdsförberedelser ", bland annat för ytterligare studier. Nyligen kom besked. Länsstyrelsen som sökt statliga medel via Naturvårdsverket, beviljar hela beloppet.
Kommunens samhällsbyggnadschef Rikard Spalle har följt ärendet sedan de första provtagningarna 2015. Han är lättad över beskedet:
– Det är klart att vi önskat att vi kunnat gå skyndsammare fram. För kommunen har det varit väldigt komplicerat och kostsamt. Det viktigaste framåt är att vi kan stoppa spridning av miljögifter från området, säger han.
Rikard Spalle, samhällsbyggnadschef i Åtvidabergs kommun, bedömer saneringskostnaderna till mellan 50 och 100 miljoner kronor. Kommunen är helt beroende av statliga stöd, uppger han.
Det kommer att dröja. Kommunen ska nu bland annat upphandla tjänster för åtgärdsförberedande undersökningar. Målet är att dessa undersökningar ska vara klara under 2026.
Vad händer sen?
– Då måste vi söka statliga bidrag för sanering. Det kommer att bli oerhört kostsamt, säger Rikard Spalle.
Han nämner uppskattade kostnader på mellan 50 och 100 miljoner kronor – summor som en liten kommunen inte kan ta själv.
Kan ni ta någon del, som 15 procent av kostnaden?
– Nej, vi kommer att vara beroende av 100 procent bidrag.
Delar av staketen som hägnar in centrala industriområdet börjar ge vika.
Långt fram, efter en sanering, ska området kunna användas igen. Kanske för begränsad industri eller handel, kanske för en solcellspark, kanske för rekreation.
– Det som ligger i plan och närmast tillhands är dock en solcellspark. Att området hypotetiskt skulle kunna bli aktuellt för bostäder ser vi i dagsläget inte som sannolikt, säger Rikard Spalle.