Huset på Douglasvägen är byggt 1914 och rymde från början flera lägenheter. Nu bor Jeanette Hedman-Waara och Nils Nyman-Waara här med sina japanska shibor.
– Du är inte hundrädd, va?
Jeanette Hedman-Waara öppnar dörren till villan i Åtvidaberg och håller ett öga på Sutamuroku Daikuro och Honto-No Yoshika.
De båda hundarna studsar ivrigt bakom en barngrind i hallen. En svart och en röd. Nyfikna och vakna. De vill hälsa och släpps genom grinden.
Efter en stund av virr-varr i hallen är de nöjda och ger matte och husse chansen att hälsa.
Jeanette Hedman-Waara och Nils Nyman-Waara skrattar åt hundarna, vars långa namn har sina kortare vardagsformer –Kuro och Yoshika.
Han kallas för Kuro, men har ett långt namn: Sutamuroku Daikuro.
Somliga odlar dahlior, andra har jättelandsnäckor i terrarier eller något annat specialintresse.
– Vi har shibor, säger Jeanette som tillsammans med maken Nils vill berätta om livet med ett par energiknippen till hundar som mycket av familjelivet kretsar kring.
– De är en del av familjen. Vi gör allt tillsammans med våra hundar.
Kuro väntar på Jeanette Hedman-Waara i trappan, där Yoshikas prisrosetter från olika utställningar fyller väggen.
Men först tar Jeanette oss med en rundtur i villan, som byggdes 1914. Det är högt i tak och rum i fil. Mot trädgården på husets baksida finns en glasveranda, där en av sommarens chiliplantor fortfarande bär frukt.
I trappan upp till andra våningen är väggen klädd av prisrosetter. Röda, gula, ljusblå, rosa, med långa band och korta band, ihop med diplom.
– Det är Yoshikas vägg, förklarar Jeanette.
I Nils arbetsrum har Kuro sina priser och utmärkelser, också här i form av färgglada stora rosetter och diplom.
Jeanette Hedman-Waara visar ett av Kuros diplom från Åtvidabergs hundklubb. Han och andra hundar som deltar i klubbens verksamheter har fått agera modeller för diplomen. "Visst är det fint", säger Jeanette.
Det var huset på Douglasvägen som fick Jeanette och Nils att flytta till Åtvidaberg.
Då båda har rötterna på annat håll, hon i Piteå och han i Eskilstuna. De möttes i Linköping, dit Jeanette flyttade år 2006 och Nils 2003 för att studera.
– Vi bodde bara 200 meter från varandra.
De kände till varandra via nätet sedan tidigare och hade varit i samma chattar sedan 2007. I Linköping hängde de i samma IRL-chatt, i Rydskanalen på Dalnet.
De var bara vänner när Jeanette frågade om hon fick följa med Nils ut och spela Ingress, en föregångare till Pokemon-Go.
– Jag ville ut och röra på mig och Nils ville hjälpa mig med spelet. Det var så vi började umgås. Då hade vi redan känt varandra i flera år.
De blev ett par 2015.
Söt som socker. Många faller för Yoshikas röda färg, de mandelformade vädjande ögonen och den glada uppsynen.
Jeanette ställer fram en nybakad saffranskaka på köksbordet. Yoshika, som fyller två nästa år sätter sig tätt intill Nils. De mandelformade mörka ögonen tindrar, men ingen kakbit faller mot golvet.
Kuro, den svarta shiban är sex år. Han lägger sig invid Jeanette när hon berättar om hur husjakten förde dem till Åtvidaberg.
– Vi bodde in en trea i Ryd och trivdes ganska bra med det, men vi ville ha ett hus.
– Det var svårt att hitta hus för ett överkomligt pris. Cirkeln blev större och större när vi skulle hålla oss inom vår pris-range. Vi hamnade i Motala och just då kändes Åtvidaberg längre bort, säger Nils.
När två hus dök upp vid samma tidpunkt åkte de till Åtvidaberg. Det första valdes bort. Till huset på Douglasvägen kom de på kvällen. Det var mörkt och huset saknade belysning.
Jeanette Hedman-Waara och Nils Nyman Waara tillsammans med sina shibor, Kuro och Yoshika. Hundarna är ivriga att komma iväg på promenad.
Kuro ser Yoshika på andra sidan Douglasvägen och vill iväg, men Jeanette Hedman-Waara håller fast i kopplet.
Ändå visste de:
– Det var ett drömhus, säger Jeanette.
– Vi fick mycket hus för pengarna, säger Nils.
I mars 2016 flyttade de in.
– Vi är nöjda med att bo i Åtvidaberg. Det är lugnt och skönt och med de faciliteter man behöver för det dagliga livet. Vi var faktiskt utan bil i tre, fyra år och klarade det bra, säger Nils.
Jeanette lämnade jobbet i Linköping och arbetar idag som personlig assistent i Åtvidaberg. Parallellt läser hon på distans och har kommit halvvägs genom utbildningen till undersköterska.
Nils beskriver sin yrkestitel med tre bokstäver TQA. De står för tecnical quality assurance.
Vad gör du?
– Skriver kod som testar kod och kollar att koder fungerar, säger han och berättar att han jobbar med ett lönesystem.
Arbetsgivaren Visma finns i Ängelholm.
– Jag är där ett par, tre gånger om året. Annars jobbar jag hemma, på distans.
Nils Nyman-Waara håller om Yoshika, familjens minsting. Hon har ännu inte fyllt två år och har mycket energi i kroppen.
Yoshika pockar på uppmärksamhet och får husse att resa sig från bordet. De busar med en tygkanin på golvet, medan Jeanette berättar hur hundarna kom in i familjen.
– Jag ville ha hund. En schäfer eller finsk lapphund. I alla fall en frisk sund hund med lång nos. En funktionell hund som kan följa med.
Men, de större hundraserna föll bort.
– Nils har varit lite hundrädd, så vi tittade på små, nätta hundar istället. Då såg att jag en bild på en shiba på nätet.
Jeanette hänfördes av bilden på en hunden, söt som en sälunge:
– Det var det sötaste jag sett. Man kan inte välja hund bara på utseende, men jag blev attraherad av shibans utseende, medger hon.
Sen började hon läsa på om shiban, den minsta av de japanska spetsarna. Hon lockades av rasens egenskaper; modig, smart, energisk och lojal.
– Det är världens bästa hund. De har mycket energi och vill jobba, de behöver sysselsättas. Det inte någon pensionärshund.
Jeanette ler:
– De är också gulliga. Genom hundarna har vi fått mycket kontakter med andra. Många tycker att de är söta och vill komma fram och klappa.
Det är inte helt enkelt att samla alla för en familjebild. Kuro vill gå ut och Yoshika ser ut att vilja följa efter.
Kuro kommer från kennel Sutamuroku, i Sturefors. Via uppfödaren Lena Sonefors fick Jeanette och Nils tips om Yoshika.
Nu har Jeanette egna planer på kennel hemma på Douglasvägen.
– Jag vill bli uppfödare, men ska först gå klart utbildning.
Kuro har redan använts i avel. Han har sex valpar i två kullar, efter sig. Yoshika ska också sättas in i avel, först hos sin uppfödare.
Båda hundarna har fina omdömen från utställningar. Mängden rosetterna på övervåningen i huset vittnar om många framgångar på utställningar, ibland långt bort.
– Innan vi hade bil åkte jag tåg till Piteå för en officiell hundutställning, säger Jeanette.
I familjens fotoböcker tar shiborna Kuro och Yoshika plats. Här är bilder på Yoshika som valp.
Det har med åren blivit ett sätt att resa och se nya platser. Efter alla år utan bil, skaffade familjen bil och senare husvagn.
– Vi gillar att resa och ha hundarna med oss. Vi har sett mycket av Sverige och Norge tack vare hundarna. Vi kommer till ställen vi annars inte skulle åkt till, som Tromsö i Norge.
– Vi planerar semester efter utställningar och gör en grej av det. Vi stannar och upplever platserna.
De har ett par utställningsmål som de vill uppnå: att båda hundarna ska få varsitt sista certifikat för att nå titeln utställningschampion.
Därefter vill de satsa på att tävla i hundsporter som agility, viltspår och nosework, som de tränar i på Åtvidabergs hundklubb.
– Det bygger mer på det man lärt sig och att träning ger resultat.
Ut på tur, aldrig sur. Yoshika och Kuro har precis kommit ut. De vill framåt, nyfikna på vad som väntar runt nästa hörn. Nils Nyman-Waara och Jeanette Hedman-Waara hänger på.
Det stora hundintresset kostar, både tid och pengar.
– Det är det här vi vill göra och satsa på. Vi går aldrig på krogen. Vi röker inte och vi snusar inte, säger Jeanette innan det är dags att rasta hundarna.