Väggen vid Solvik kallas ibland för ett "Linköpingsberg" för att det är så många från Linköping som klättrar där och för att Linköpingsklättrare utvecklade platsen.
– Här går en riktigt tuff led.
Mattias Fyrsten pekar på en spricka på några centimeter som ringlar sig upp för bergväggen.
– Här finns inga bultar så man får vrida fast sina fingrar i sprickan. Och det finns inte så mycket att stå på för fötterna. Där får man hitta ställen att sätta fast sina egna kilar. De ska klara ett fall om man trillar eller inte orkar mer. Det är ganska spännande, för de kan lossna om man trillar och då kan det bli riktigt långa fall.
Bergväggen ligger intill gården Solvik utanför Björsäter och är 25 meter hög. Och brant. När man står vid botten av väggen lutar den in mot klättraren, det som i klättervärlden kallas "överhäng". I det rankingsystem som klassar svårighetsgraden för olika väggar ligger den på 6C. En "magisk gräns" passeras vid 8A och det finns riktigt svåra väggar som går ända upp till 9.
Den här dagen har Mattias Fyrsten sällskap av sin familj och några vänner. Han började klättra redan för 25 år sedan.
– På den tiden hade jag en mentor som satt med kartor och letade efter höjdskillnader. Sen sprang han i skogen hela hösten och vintern och letade efter berg. På den tiden var det mer okej att klättra överallt, i dag får man höra med markägare och ornitologförbund så att det inte är fågelskyddat och så vidare.
Han var också med och hittade just den här väggen någon gång på 90-talet.
– Det var med ett gäng Linköpingsklättrare och min mentor från Överum. Vi var här och rensade och gjorde i ordning. Sen gick min mentor bort i en tragisk olycka och jag slutade att klättra.
Mattias Fyrsten jobbar till vardags som brandman på brandstationen i Kallerstad i Linköping.
Pausen från klättrandet varade i ett par år innan han var tillbaka igen. Men 2011 skulle klättrandet återigen få läggas åt sidan efter en allvarlig snowboard-olycka där han bröt nacken och krossade ett lårben.
– Det var mycket som jag fick välja bort, jag har svårt att springa till exempel. Men just klättringen har fungerat bra. Jag höll på med boxning förut men med en bruten nacke så är det inte så bra.
Barnen Harry och Meja busar i en hängmatta som har spänts upp mellan två träd. De har blivit lovade att de snart ska få gunga i en av klättringsselarna. På den väldiga bergväggen finns ett antal bultar med öglor som man kan haka fast sitt rep i på färden uppåt. Att ha förtroende för bultarna är en mycket viktig komponent i klättring.
– Man får välja att lita på dem, annars blir man skärrad. Här är det i alla fall rostfria bultar, på andra ställen kan det vara 30 år gamla galvade bultar som kan vara lite mer...spännande att lita på, säger Mattias Fyrsten medan han förbereder rep och karbiner, de man hakar fast repet med.
Harry Fyrsten klättrade inte men fick känna på adrenalin genom en gungtur i selen.
Att fullt ut släppa rädslan för att något kan gå fel, eller att behålla lugnet när ens instinkter skriker att man gör något onaturligt, kan ta lång tid. Madeleine Öhlund har klättrat sedan hon blev tillsammans med Mattias 2009.
– Gud ja, så är det. När jag inte har ett rep som sitter fast i toppen, utan säkrar på vägen upp, och jag släpper taget så tänker jag att jag dör. Men jag älskar adrenalinet.
Madeleine Öhlund halvvägs upp för en av lederna på berget i Solvik.
Solvik är en av flera bra klätterväggar runt om Åtvidaberg. I Grebo finns en annan och söderut mot Västervik finns flera stycken som brukar besökas av klättrare från hela Europa. I Linköping, Norrköping och Västervik finns klättringsklubbar men i Åtvidaberg finns bara en handfull klättrare som alla känner varandra.
"Man vänjer sig. Jag var jättehöjdrädd från början och var en sån som inte vågade gå upp för stegar. Men jag tror att jag gillar adrenalin", säger Madeleine Öhlund.
Snart är det dags för dagens första klättring. Mattias har tagit på sig rätt skor och fyllt på med karbiner i ett bälte som han ska haka fast i bultarna. En annan svårare variant av klättring är när man själv får sätta fast sina bultar, eller kilar, i olika sprickor på vägen upp. Då kan det som kallas "kilfrossa" infinna sig.
– Då kan psyket ta slut och då...då har man en skön känsla när man kommit ner. Det är en lätt form av dödsångest som är ganska tillfredsställande.
"Ibland är man helt euforisk när man kommer till toppen. Då kan man känna hur det bara börjar flöda i kroppen av en skön känsla", säger Mattias Fyrsten.
Hur hittar man då motivationen att fortsätta när kilfrossan sätter in halvvägs upp för en hög bergvägg?
– Det är det som är så kul med klättring. När man göra andra saker, som att vara på gymmet, så kan man tänka mycket på andra saker. Men när man klättrar så är man bara på berget och man tittar bara uppåt. Då är jag inte förälder, jag har inget jobb, allting bara försvinner.
Ångrar man någonsin en klättring?
– Nej, det har jag inte gjort. På ett eller annat sätt har man ju rett ut det. Just när man hänger där så ångrar man sig, men inte efteråt.