Vildbin behöver sand för att kunna lägga sina larver. Vissa bin gräver sig en halvmeter ner i sanden.
Vilda bin är inte som honungsbin.
– De är solitära och inte så besvärliga. De sticks inte, berättar kommunekolog Anton Sunnergren när han står vid järnvägskorsningen på Sunnebovägen i Åtvidaberg.
Här har kommunen just anlagt en sandbädd för vildbin. Den ligger som en jämnt formad sandkulle på torrmark vid järnvägen. I området mellan järnvägen och riksväg 35 ska kommunen framöver låta gräsmattor bli till ängsmark, till nytta för insekter.
– Bina kan gräva sig genom sanden, ner till en halv meter för att lägga sin larver. Sedan samlar de nektar till dem.
Kommunekolog Anton Sunnergren hukar vid den nya sandbädden där järnvägen korsar Sunnebovägen. Här har kommunen skapat en ny plats för vildbin och deras larver.
Bina får sandbäddar, men också floraplanteringar som ska fyllas med ängsblommor som gynnar pollinerare, som bin, fjärilar, humlor, skalbaggar, steklar och blomflugor.
I utbyte gör insekterna så kallade ekosystemtjänster, bland annat genom att pollinera växter, fruktträd och bärbuskar i trädgårdar och odlingar.
– Nyttan är jättestor och viktig. Biomassan av insekter har minskat drastiskt. Insekterna behövs och är en del i hela näringskedjan. En del av dem är också rödlistade.
Vid Bysjön ska tre floraplanteringar anläggas. Det blir vackert för ögat med ängsblommor och till nytta för pollinerare.
Insatser för insekter görs nu i centrala Åtvidaberg och vid Bysjön, men även i Grebo och Björsäter.
Kommer insekter och vildbin att hitta till sandbäddarna?
– Ja. Här är det torrt, varmt, vindskyddat och solbelyst, precis som insekterna gillar. De finns här i landskapet.
Just vid Sunnebovägen finns också blommande flora. Vid sommarens inventering av kommunens gräsytor påträffades omkring 40 arter av blommor, örter och andra växter.
Med tiden kommer sandbäddarna att behövas hållas efter från växtlighet.